Vi är som sagt på skidresa denna påsklovsvecka. Varje gång vi ska åka tänker jag att jag inte vill. Ser framför mig den långa bilresan, allt kånkande, alla kläder som ska på och av och på och av och på ... ja ni hajar. För att vara extra tydlig. Men så kommer vi hit. Och jag tänker: vi MÅSTE åka varje år. Det är så ljuvligt?! Snö och strålande sol! Och eftersom jag inte är van skidåkare alls så backar jag ur och Mattias är helt och hållet projektledaren. Jag packar inte ens mina egna skidkläder. Mattias har lite som tre barn på dessa resor. Det är så skönt?! Jag åker ingenting i år men hänger i backen en del eller sitter utomhus i solen. Hårt liv! (Jobbar en del också men känner mig ändå ledig). Maja och jag på morgnarna, hänger i barnbacken. Märta har bytt familj och hänger med dem i backen hela förmiddagarna innan skidskolan börjar. Jag och Maja har alltså lite tid själva tills Mattias och hon åker storbacke. Jag har sådan ... hur ska jag beskriva... liksom bebiskänsla för Maja just nu. Vill liksom krama sönder henne!! Och så blir jag helt gråtig när hon åker iväg med skidskolegruppen. Pratade med en annan förälder om det här, när man får syn på barnen när man själv inte "är med". Ni vet, man ser dem göra en massa saker. Typ åka skidor, lift, eller om det är på hemmaplan, gå i led med de andra barnen, osv. Alltså det är så fruktansvärt gulligt att man blir helt gråtig ju?! Sedan är det ju oron! Att nu är de liksom iväg och åker skidor - själva!! Eller ja med en proffsig skidlärare, men ändå! Första dagen blev jag så orolig att jag vankande fram och tillbaka nedanför backen de skulle komma ner för beredd att ta emot ifall de skulle tappa kontrollen (hände en gång förra året och skräcken bubblar upp i mig när jag tänker på det. Bara resultatet en fläskläpp, men jag såg det hända! Så läskigt!). Men de kom åkandes med sin grupp coolare än coolast och Märta suckade att hon redan sagt "hej och att det var bra, typ tusen gånger", när jag med pipig mammaröst för tredje gången kramade om henne och sa "heeeeej Märta, har du haft det bra???" Jag är ju alltid orolig och sådär gråtmild när det kommer till barnen men upplever att gravidhormonerna tar bort det där lilla locket jag brukar kunna pressa på när det bubblar lite väl mycket. Nu kokar det över konstant! Lilla bebisen min! Med skrapsår efter vurpa som jag tack och lov missade... För övrigt är det total komik i barnbacken. Så många sköna ungar som fräser förbi. Men också otroligt fnissiga scener med barn som kommer åkande högljutt gråtande och en förälder hack i häl. Det är många känslor på den här typen av resa. Förväntningar, klädfajter upphöjt till 100, skidskola, trötta föräldrar, trötta barn... men också så fint med allt engagemang! Familjer som gör allt till 100%, föräldrar som springer upp och ner i backen för att vara nära när barnet lär sig. Och så alla proffsiga barn som bara tar sig an uppgiften och öser!! Eller vägrar, eller både gråter och åker. Idag stod jag vid liften och väntade på att Maja skulle komma ner. Då hör jag ylande barngråt och tittar upp. Mot mig kommer ett barn i ganska hög fart, inte en tillstymmelse till broms eller svängar, men som sagt ljudlig gråt. Hon åker rakt mot liften, men jag står ju emellan så jag fångar upp henne. Berömmer henne för farten och modet varpå gråten stannar av lite, sedan drar hon vidare med sin skidskolegrupp. Så gulligt på nåt sätt? Det där åkande utan någon som helst tanke på åkandet? Skulle kunna göra en hel bok med semesterserier tror jag ...
