Jag har det senaste året accepterat att jag är periodare när det kommer till träning. Det är såklart enkelt att acceptera när man är inne i en träningsperiod, men övriga perioder har det varit svårt. Från alla håll och kanter så matas man med hur viktigt det är med träning och det är ”så snabbt gjort” och ”så enkelt” och ”så oerhört viktigt!”. Det känns som att man är en oansvarig slacker om man inte tränar. Att man liksom medvetet FÖRSTÖR sin kropp genom att inte träna. När jag gjorde kursen i personlig utveckling så fick man på slutet formulera livsmål. Då var hälsa en del man skulle formulera mål kring. Då landade det lite mer för mig. För då kom jag fram till att jag tycker om att promenera men aldrig gör det, för att jag då känner att jag ”egentligen borde springa” och då istället struntar i allt. Hur som helst, nu är min tanke att jag i de perioder då jag inte tränar, vilka är fler och längre än de jag faktiskt tränar, ska promenera. På det sättet som det är skönt och trevligt, alltså inte med träningstänk – stavar, raska steg, svett och sånt. Utan promenera hem när jag lämnat och till dagmamman när jag hämtar. En stund att andas utomhusluft och tänka. Det är en kort promenad men det duger gott och väl som det är! Till saken hör att om jag skippar den promenaden så är det enda jag rör mig utomhus tre steg till bilen. Med denna suuuuperkorta inledning så börjar dagboken från igår. (ibland när jag berättar saker för Mattias – gärna när han är på väg nånstans och jag bara ska säga nåt "lite snabbt" och påbörjar en sådan här inledning kan han ba: Okej Louise, kan du inte bara ta poängen direkt?! – men hallå, då missar man ju så mycket av mina intressanta reflektioner?!) Märta och Maja går hos dagmamma. Tre dagar i veckan går dock Märta på en typ förskola med ”femårsverksamhet” och där lämnar man mellan 8 och 8.15. Detta innebär att jag varje morgon står i hallen och vrålar att NU MÅSTE VI ÅKA ANNARS BLIR VI SENA!!!!!! Och vi sladdar in på parkeringen 8.14. Vi hinner inte samtala så mycket på promenad från bilen till förskolan, men barnen hann igår konstatera att en hundbajs med frost på SER god ut – som en chokladboll – men det är den inte. När jag lämnat även barn nummer två så gav jag mig ut och sprang. Jag är nämligen precis gått in i en träningsperiod (därav inledningen för den som tänkte: ”intressepil i ögat”). Det som händer när jag går in i träningsperiod är att jag får ont i halsen. VARJE gång. Men nu har det gått över och jag sprang ca 300 meter och tänkte att detta var fruktansvärt tungt och tråkigt, men fortsatte lite till och plötsligt blev det lätt. Jag lyssnade på Mellan Raderna-podden och alla träd var – likt hundbajset – inklädda i frost och det var så otroligt vackert! Ni vet, så man får sug i magen-vackert! Så där sprang jag mellan gräddvita träd och lyssnade till samtal om boken Exit väst, som jag nyligen lyssnat klart på. Sedan mötte jag Anna, den fotograf som var med i Etiopien, på ett utegym mellan hennes hem och mitt, och vi lyfte på lite saker och hängde i lite grejer och pratade under tiden. Sedan sprang jag hem och började jobba. Jag behöver sådana där bra träningstillfällen när jag har mina perioder. Jag har så lätt att falla ur och det blir som sagt långa pauser, så när jag väl är igång så är det skönt om det varar mer än två springpass. Hemma så jobbade jag med illustrationer till en bok om singellivet. Jag ska göra tjugo stycken helsidor i boken och deadline är nästa vecka –go go go!! Sedan pausade jag illusjobb och drog iväg till Hormoner & hemorrojder-Tessan för att spela in podd. Vi gästade tillsammans podden Life with Kids. Det är SÅ skönt att sitta och babbla! Gud vad man är svältfödd på det i småbarnsåren? Eller JAG är det i alla fall! Jag orkar liksom inte babbla på kvällarna (förutom möjligtvis mina långa inledningar) och Mattias är ÄNNU mer osugen än jag oftast. Och dagtid jobbar jag utan kollegor, vilket är tur för DEM eftersom jag annars pratar hål i huvudet på folk. Tack och lov har jag en kompis som jag pratar med nästan varje vardag. Då pratar vi i 120 så länge vi kan. Det mättar en del av behovet. Men ändå. Jag saknar att babbla...oavbrutet... Hur som helst så babblade jag jättemycket i podden och har i vanlig ordning ångest över saker jag sagt. Det är ju lite läskigt med poddande (och bloggande) för det känns som att man definieras som person. Lite som personlighetstest ni vet. Man fyller i ett test och är "precis en sådan här person" den dagen. En vecka senare är man "precis en helt annan person". (Annika Norlins sommarprat tog upp detta minns jag, och det var ett sådant där ögonblick som förändrade saker för mig, när jag insåg att jag inte behöver jaga efter att veta ”vem jag är egentligen!” utan att jag faktiskt är jättemånga olika människor). Vi hade i alla fall väldigt trevligt när vi poddade och nöjd och helt svettig (jag blir SÅ svettig av att podda?!) åkte jag hem och jobbade en stund till innan jag hämtade barn. Jag lagade pasta och tomatsås, med lite bränd lök och vitlök (obs, ej avsiktligt), barnen åt halvhjärtat – utan sås – och ville sedan spela ipad, vilket de fick. Sedan, mina damer och herrar, somnade barnen före kl. 21!!! Jag satt i chock och grisblinkade en halvtimme (så välspenderad tid!) och sedan pressade jag mig till att jobba lite till för att till slut lägga mig för att läsa, vilket slutade med att jag istället scrollade i en timme och sedan somnade. Idag var det bara lämning hos dagmamma, och jag sa till barnen att det var skönt att det inte var lika stressigt de här morgnarna. Men jag sa också att jag tyckte att veckan som gått inte varit så superstressig – att vi hade fixat morgnarna bra! Märta höll inte med – jag hade varit stressad varje morgon. Tur att man är konsekvent i alla fall, det ska ju vara viktigt i föräldraskapet har jag hört?
