Det här med sömn kan ju vara lite av en issue när barnen är små. Vet inte om ni hört talas om sömnbrist i samband med småbarnsåren? Kanske, eventuellt? Jag minns att jag var SÅ stressad över att jag skulle lära Märta att sova hela nätter. Det var liksom beviset på att man lyckats. Det känns, såhär i backspegeln, helt galet. Framför allt som hon sov rätt bra. Eller som jag skulle säga efter att vi fick Maja – Märta sov JÄTTEBRA. Majsan var liiiite mer vaken nattetid kan man säga. Har typ minnesluckor från vissa perioder när Majsan var liten. Eller ser liksom minnen som i dimma... Vad jag kunde känna efter andra barnet var att barn VERKLIGEN är olika (ja jag behövde ett andra, väldigt olikt första, för att inse hur lite jag kan rå på...). Man måste få hitta sitt sätt. Och barnets. Eller inte hitta nåt sätt alls utan bara famla efter lösningar. Det är också ett sätt. Till exempel så var Märta ett rastlöst barn från dag ett. Hon ville inte sova alls, med rädsla av att missa nåt spännande. Det betydde att vi inte kunde sitta bredvid och hålla hand och stryka rygg när hon skulle sova. Vi kunde inte heller ligga i samma säng. Hon ville bara leka. Så vi sa god natt och gick ut. Ni vet, typ den hemska femminutaren. Med Maja var rastlösheten inte alls problemet, hon ville bli vaggad och inte vara ensam. Märta fick vi vid två års ålder, när hon plötsligt inte heller ville vara ensam, lära att sova i vår säng. Ja ni läste rätt, vi lärde henne att inte sova i sin säng. När det blev att vi fick sitta bredvid hennes säng i väntan på att hon skulle somna om, mitt i natten, längre och längre stunder, så tröttnade vi. Hon tyckte det var SÅ kul att komma till vår säng. LEK! Vi ba: nej, sov. Till slut lärde hon sig. Vad gäller Maja så vet jag inte när hon började sova bättre... Okej, med allt detta svamlande så vill jag säga att det verkligen funkar olika. Barn är olika, föräldrar är olika. Och anledningen till att jag skrev om detta nu är för att Hanna skrev en så KLOK kommentar i en grupp på Facebook där det var en mamma som oroade sig över att få sitt barn att sova. Det kändes som en klassisk ny-mamma-stress och Hanna svarade så bra! Läs hennes svar här!
