Jag läste det här inlägget på Hannas blogg ”att ge någon vad den vill ha”. Länk från det inlägget till ett annat blogginlägg med ett tv-programsminne; en mening från en terapeut till ett par som var i kris som löd som så att man ofta ger till sin partner det man själv vill ha. Tex om man vill ha närhet så ger man närhet och blir upprörd när man inte får det tillbaka. Såååå sant! Och så enkelt egentligen, att man inte fattar det?? Lite kul ändå. Jag började tänka på saker jag gör som jag vill att Mattias ska göra mer. Typ ger komplimanger, berömmer, ger utrymme för egentid. Sådant jag veeeerkligen skulle uppskatta. Fast jag vet att han inte bryr sig så mycket om komplimanger. Men jag fortsätter, för jag vill att det ska smitta av sig, kanske? Senare kom jag på, kanske på grund av detta, eller på grund av att jag var i ett analyserande tillstånd (okej jag är alltid analyserande men kanske extra SMART denna gång?) att jag också ”ger bort” känslor jag inte vill ha. Såhär. Jag var lite sur på Mattias häromdagen och jag ogillar verkligen konflikter. Jag får sådan inombordsstress av att inte vara sams. Lite som eksem känns det. I själen. Jag är konflikträdd. Vilket folk som träffar mig nu för tiden inte tror på riktigt. Vilket Mattias inte tror på riktigt. Men det är på grund av att jag när vi träffades bestämde med mig själv att jag skulle ta upp saker istället för att bära dem inom mig. Eftersom jag vet att inombordshållna konflikter blir ett för tungt bagage som till slut är för jobbigt att bära och för ihoptrasslat för att lösa. Så jag trotsar faktiskt den där konflikträdslan ofta. Utifrån sett kanske enkelt, men det är det inte. Hur som helst. I mitt analyserande tillstånd kom jag då på det här med att jag under kvällen känt att Mattias var sur på mig. Börjat känna mig orättvis behandlad "vad har HAN att vara sur på??" och kanske, kaaanske ställt den charmiga frågan: ”Alltså, ÄR det nåt eller?”. Givetvis fick jag ett förvånat ”nej”. Vilket irriterade mig. Eftersom jag ju märkte att det var något! Tills polletten föll ner. Han var ju inte sur på mig. Det var ju jag som var sur på honom. Men det var ju obekvämt, att vara sur. Det är lättare att vara den som någon blir irriterad på, för då bär jag liksom inte ansvaret för konflikten, eller i alla fall inte för irritationen. Haha, tänkte jag, är det detta som kallas projicering? Jag skrattade lite åt mig själv, för det är ju lite komiskt beteende. Och så kändes det lite skönt. Mattias var inte sur på mig. Men okej, jag var sur på honom. Då får jag försöka träna på det där med att vara i känslan, acceptera den, låta den finnas till. Som jag lärt mig i terapi, men glömmer alldeles för ofta. Stanna i den HÄR känslan? Är du inte klok?? Jag måste springa ifrån den ju! Den är alldeles för obehaglig!!! Ja ja okej. Jag stannar i att jag är sur. En stund. Och vet ni vad som hände? Det gick över. Ja och tillbaka till Hannas inlägg, så kom hon in på det här med presenter, som var lite på samma tema – att man ger bort sådant man själv vill ha. Idag fick Mattias sin födelsedagspresent som bestod av en brunch följt av en fotbehandling. Jag var givetvis TVUNGEN att följa med. Inte för att jag ville äta god burgare eller få superlena fötter liksom, utan för att jag verkligen är en sådan som ställer upp! Förresten. När jag berättade för Mattias om det här med att man i en relation ger det man själv vill ha, och tog upp det här med komplimanger och ”uppvaktning” så frågade jag om han visste något som han gjorde som han nog önskade att jag skulle pyssla mer med. Nja… han funderade lite motvilligt. Tystnad. – Kanske det här med att vara tyst? frågade jag. – Ja! svarade han väääldigt snabbt.
