Jag tänkte berätta lite om hur det är att ha pseudotvillingar, min erfarenhet av att ha barn tätt. Detta inlägg blev dock väldigt långt, så jag har delat upp dem i flera. Det här blev inledningen. Nästa del kommer imorgon. Mina barn heter Märta och Maja och de är 3 respektive 2 år (snart) gamla. Det är 13 månader mellan dem. När vi fick reda på att vi väntade Maja, som alltså är yngst, var det många känslor i kroppen. Först skrattade vi och så var man ju jätteglad att det bodde ett litet frö i magen. Men redan där startade också ett dåligt samvete. Framför mig satt en ca 5 månader gammal Märta, som kommit in i vårt liv och vänt upp och ner på allt och innebar så mycket kärlek att det ibland var svårt att hantera. Ska hon inte få lika mycket uppmärksamhet nu? Måste jag dela upp kärleken mellan henne och det lilla fröet i magen? Även om jag kände lycka över lilla livet i magen så kände jag ju inte hen lika väl som Märta som satt där framför mig. Som alltid när jag känner mig lite lös i kanterna så vill jag läsa på. Bygga upp mig liksom, ta in fakta, förbereda. Jag ville få lite information om hur det är att ha barn tätt, så vi kan göra detta så bra som möjligt för de små syskonen. Ganska kvickt ångrade jag mig. Överallt stod det om hur fel det var att få tätt, hur de äldre syskonen i denna situation var överrepresenterade hos psykologer, hur den första behövde mer ensamtid med föräldrarna än det nu fick. Jag stängde igen böckerna med klump i magen, en klump bredvid det lilla fröet. Jag fick en bok hos barnmorskan, ”om att få syskon”, och tänkte att här vet de ju att man ska få syskon så här måste de ju skriva mer konstruktivt och tips och råd. Nej då, samma här, det är inte att rekommendera att få så tätt. Nu blev jag arg, hur kan man ge en bok till någon som uppenbarligen väntar syskon och där i skriva rekommendationer om åldersskillnad?? Men det är svårt att bara känna ilska när man också känner oro. Till slut vände jag mig till Google, hittade EN tråd där någon desperat skrivit ”kan någon snälla säga någonting positivt om att få pseudotvillingar” från en mamma som kände sig ganska knäckt, precis som jag i det laget. Där kom det många många fina ord från föräldrar till pseudotvillingar och även sådana som själva var pseudotvillingar. Jag läste och bestämde mig sedan för att inte läsa mer om det. För några veckor sedan halkade jag in på en artikel i någon kvällstidning där de skrev om att Prinsessan Madeleine skulle få barn igen. Där blir det ju också ganska tätt och en ”expert” av något slag hade fått kommentera, jag tror till och med de undrade om hon hade några tips till Prinsessan med familj. Vad sa hon? Jo att det inte var bra att få så tätt. Och så massa fakta om hur synd det är om första barnet i dessa fall. Vad vill folk att man ska göra när man får höra all denna fakta? Ångra sig? Tänka att nä ok vi skippar syskonet i magen? Adoptera bort det? Eller vad är tanken med dessa anti-tips? Att ge dåligt samvete, ångest och panik? Jaha, ja men då så! Mission completed! Jag bestämde mig där och då för att skriva om min erfarenhet. Inte för att jag vet om mina barn tagit skada redan, men för att man, om man ska få eller precis fått barn tätt, ska ha någonting annat att läsa. Något annat än ”nä det du gör just nu är ingen bra idé.” Fröet har här blivit en fotboll. På bollen sitter syrran. Läs del 2 – graviditet och förlossning Läs del 3 – första tiden, första året Läs del 4 – avslutning
