Här kommer den RAFFLANDE fortsättningen på gårdagens blogginlägg! Som ni längtat! Jo men det blev ju en händelserik dag idag också. Så spännande lajf ändå?! Jag satt vid matsalsbordet i första salongen i västra flygeln (typ) och jobbade. Hörde en vuxen man vråla saker som "MEN FÖR FAN DIN JÄVLA SNORUNGE!!" och tänkte att NÄE sådär säger man inte! Reste mig för att gå ut och skälla. Insåg att det var en filminspelning med han Lilla Al-Fadji. Skällde inte. Men om ni ser filmen försök leta upp mitt köksfönster och se om jag passerar?? Ok!? Så KÄND KOMMER JAG BLI! En annan sak som hände var att Nou hyrde en film – Star Wars 9 (jag trodde bara det fanns 6??) – så nu har hon 49 kr mindre på sitt konto. Hoppas hon är nöjd med sitt val. Man kan säga att vi peakade där, med filminspelning och Star Wars. Sedan gick det utför. Om man säger såhär. Ni vet det där med att Nou verkar trivas framåt i vagnen. Nej men det höll inte 4ever. Chocken ändå. Hon är back to elvisp. Och med elvispen kommer också humöret. Har man henne i famnen vrålar hon för HON VILL NER!!! Man släpper ner henne och hon blir OTROLIGT kränkt för att hon inte får vara upp i famnen. Repeat. Det gör under för ryggen kan jag tala om. Just det där med att ha ett soundtrack av gnäll och skrik gör verkligen något för stämningen för alla! Myzet liksom! Storbarnen blir frustrerade och skriker, mamman blir frustrerad och skriker, pappan blir frustrerad och skriker. Sedan ringer det liksom i öronen och luften utomhus säger: koooooom kooooooooooom! Ni vet, som dimman i Ronja? När jag skulle lägga Nou körde hon elvispen igen. Jag brukar liksom snurra med, låta henne vispa runt i knät. Sedan försöker jag stående med vagg. Ner i sängen, nej det går ju ICKE. Ett snurrande barn vill stå upp. Upp i famnen, vagga, prova sitta ner pga ryggen går av, nope. Upp och stå. Ner i säng. Ta en paus och andas utanför sovrumsdörren en stund. Inväntar rond 2. Och jo jag KAN ropa på avbytare (ursäkta sportreferenser, men jag började med innebandy igår så jag är så otroligt inne på det här med sport nu), men här kommer liksom envisheten och biter tag. KAN. EJ. GE. UPP. Rond 2 börjar. Upp i famnen, hon är trött nu. Varvar myset då hon lägger huvudet på min axel och gosar in sig med häftiga huvudslängar bakåt och en arm som klappar inte fint i mammas fejs. Hon blir otroligt nöjd med klapparna och ler bakom nappen. Jag går från svinirri (pga klappar i fejs ÄR inte svinkul) till fniss när smilgroparna dyker upp på bredvid nappen. Hon somnar till slut. Jag tar en promenad med storbarnen för att prova på det där med syre. Säger "sista kvällen som 7 åring!! för tredje gången och blir för tredje gången rättad: "som 6-åring mamma!!". Ja jag menar det, imorgon 7åring. Sedan vaknar Nou igen men då tar avbytaren hela matchen. Är det en fas nu? 10 månader? Kommer det vara såhär för alltid nu? Elvisp, skrik, gnäll och gullefejs?
