Nog är det märkligt, hur allt bara snurrar på

Det är som sagt underligt hur allt snurrar på precis som vanligt, fast inget är som vanligt, fast nästan allt är som vanligt. Inget blir detsamma och det mesta förblir vad det var för några dagar sedan.

Det är som att jag skäms lite över att så mycket är så likadant. Som att jag skäms för att så mycket är så oförändrat, när så mycket är förändrat. Liksom dåligt samvete blandat med en innerlig och total tacksamhet. Tacksam att jag får tänka tankar som hur ska jag hinna med allt jobb i veckan och vad ska vi äta på tisdag och gud så irriterande att ingen tackade för maten.

Jag ser det på sociala medier, hur många, liksom jag gör lite här, ursäktar sig för att man skriver om annat, GÖR annat. Och samtidigt längtar efter att få tänka på någonting som inte känns mörkt och tungt. En del tar ju ut sin frustration där också. Hur kan man skriva något sånt här en dag som denna? Hur kan man tänka på något annat?

Men så är det ju. Vi kan känna en massa saker på en och samma gång. Man kan både gråta och känna sorg, och senare skratta åt något barnen säger eller fundera över veckoplaneringen. Vi kan prata om det som hänt, om och om igen och sedan prata om helt vardagliga saker. Vi vet ju alla vad som hänt och hur vi kommer bära med oss detta för alltid.

Men nog är det märkligt, hur allt bara snurrar på när man på något sätt tänkt att det skulle stanna upp.

Vad har ni gjort idag?

Vi har ätit glass i solen, lyssnat på nyheterna, gungat, cyklat, fällt tårar, ätit god mat, haft vänner på besök och sett helt otroliga bilder från Sergels torg.