Häromdagen gick jag runt i lite tröttdimma och tänkte att bebistiden är så kort. Fördelen med att ha gjort det två gånger innan. Perioderna av mindre skoj, tex bebis som VILL en massa men inte KAN nånting, inte ens hålla i en sak ordentligt, känns inte så jobbiga eftersom jag nu vet att det bara handlar om en kortare stund. Och så har Mattias och jag varit tillsammans 7 år längre än sist vi blev föräldrar. Det gör också skillnad i hur jag känner inför de jobbigare bitarna. Jag vet att och hur vi kan dela på det mer. Hur som helst. Då slog det mig hur tokigt det är att någon ska säga att man inte skulle vara förälder om man inte gillar den här lilla perioden. Tänkte på alla som inte är bebis-människor. Tänkte att jag är bebismänniska och inte ens jag gillar allt med bebistiden. Så gick jag hem och skrev ett blogginlägg om det. Spårade som vanligt, seglade in på sidospår, tappade tråden ... läste igenom och ba njaaaa... skrev om. Nej det blev inte så bra. Sudda sudda. Skriva långt... vad ville jag säga nu då? Eh JAG vet inte?! Skriva skriva. Lååångt. Sedan sudd sudd sudd. Sedan: nä nu orkar jag inte skriva mer. Så jag publicerade inlägget. Sedan löste det sig, för ni fyllde i allt det där jag menade men inte fick ihop, och ännu mer! Exakt samma hände igår. Med mobilinlägget. Jag störde mig på moraliserandet. Ville sätta ord på det. Skrev och suddade, skrev och suddade, skrev. Och suddade. Sedan orkade jag inte tänka mer och publicerade. Och så fyller ni på med klokskap igen! Så nu tänkte jag att jag skulle säga tack att ni bär bloggen nu när min hjärna inte klarar tänka hela vägen, vad det verkar. TAAAACK! Älskar era kommentarer och tankar! Och nu var jag på vippen att radera allt detta också, men nu publicerar jag istället! Det får ju finnas gränser på antal raderade ord va! ...eller? Det här med äldre syskon... så fint!!
