Jag trodde inte att föräldraskapet skulle innebära så extreeeemt mycket nej. Jag ser mig ju som en sån där skön och avslappnad förälder som liksom låter saker bli... såg. Jag SÅG mig som en sådan. Sedan blev jag förälder. Grejen är ju den att ett ”ja” sätter igång någon typ av kedjereaktion och plötsligt står du där - efter att ha sagt ja till chokladbollar - och limpistolar upp en 2 meter lång rymdraket i ösregn på altanen samtidigt som barnen startat filmkväll och nu vill ha popcorn. Rymdraketen har inte hänt. Än. Men vem vet var jag hamnar till slut nästa gång jag råkar säga ja till nåt?! Jag är bara så trött på ordet NEJ. Jag säger det liksom två miljoner gånger. I minuten. Ofta innan frågan ens kommer. Så jag försöker vara lite mer avslappnad. Tänka bort den eventuella rymdraketen i ösregn och istället bara se chokladbollarna. - Mamma får vi äta kvällsmat i sängen? Febrilt letar min hjärna efter en eeeenda anledning att säga ja. Den går igenom konstaterande att det är flingor med mjölk. Mjölk i säng känns så olämpligt. Den går igenom choklad (det är chokladflingor såklart, rekommenderas av Food Pharmacy om jag inte minns fel) och tänker chokladfläckar, den går igenom ”vad skulle Mattias säga? Garanterat NEJ. Är det då korrekt svar eller är vi båda tråkiga vuxna bara? Den går igenom skål som ställs på madrass och tippar ut helt. Madrass som ska tvättas är kanske det mest utmanande en person kan gå igenom i livet. Just när överdraget ska på igen. Har hört flera vittnesmål om att en förlossning är att föredra. Hjärnan försöker hitta alternativa lösningar. Kompromisser! En svag förälders bästa vapen! - Ni kan ta den där energibaren i så fall. Det går bra! (Obs inte alkoholbar, då får vi gå igenom så många fler steg i hjärnan). På frågan ”Mamma får vi äta kvällsmat i sängen” blev alltså svaret JA. Kände mig som den där sköna ja-sägaren, den där föräldern som låter barn vara barn etc. En timme senare. Mattias: - Alltså Louise, inte så kul att barnen ätit choklad i sängen. Jag har bytt lakan och bäddat sängar halva helgen ... Jag: - Eh... nej förstår det. Tänkte inte på det... Nu när jag tänker på det så är jag kanske mer en okej-sägare. Först säger man ”NEJ” ca 200 gånger. Och sedan säger man ”okej”. Det är det tydligaste och mest rekommenderade sättet har jag hört.
