Jag och Mattias delar på hämtning och lämning på det sätt att han lämnar – jag hämtar. I början körde vi varannan dag, men efter ett tag märkte vi att jag föredrog hämta och han föredrog lämna. Enkelt att få alla nöjda så! Men det fungerar ju inte alltid såklart. Ibland måste jag jobba sent och ibland måste Mattias börja tidigt. Det är bra att det händer, det här bytet, för man får förståelse för den andres situation lite mer då. Men det här med morgnar alltså … Dels nu när jag inte riktig är van och sedan stressen! Jag säger till mig själv varje gång jag har lämning att jag inte ska stressa, att vi får bli lite sena! Så tar vi det lugnt och fint… fram till en viss gräns, sedan blir jag überstressad, eftersom vi är så sena, eftersom vi tagit det så lugnt. När stressen slår till så kan det antingen gå lite dåligt eller jättedåligt. I morse gick det jättedåligt. Jag hade behövt vara minst två personer, kanske tre. Ni vet, när man kör honungsstämman och superpedagogen så länge att man kan se lavan rinna ur mungipan. Så var det. Och sedan kom ju vulkanutbrottet – nej plural stämmer bättre – vulkanutbrotten. Men de har ju sällan effekt. Eller rättare sagt, de har sällan rätt effekt. Så i ett hav av gosedjur, pusselbitar och vinterkläder utspelade sig en bergochdalbanefärd mellan gråt, tröst, len stämma, vrål, gråt, skrik, svald ilska, icke svald ilska … och det dåliga samvetet. Jag var verkligen inte på rätt humör för denna morgonutmaning. Jag ville sätta mig ner mellan de två nallarna och Pippi Långstrump och fulgråta. Men det kunde jag inte, för jag var stressad. Efter träningspasset “klä-på-ett-barn-som-leker-kokt-spaghetti” och en fortsatt spänd och ganska ljudlig konversation så är vi i alla fall NÄSTAN på väg att bli klara … Pling-plong! Eh va? Ringer det på dörren? Va? Jaha ja. Just ja. Vi ska ha städning ja. Då vill man gärna 1. ha plockat undan en biljon prylar 2. inte se ut som en pionröd galning 3. inte ha vrålat/gråtit två sekunder innan, eftersom det hörs genom dörren och jag gärna vill att man ska tycka att jag är en fantastisk mamma, inte en galen och hemsk mamma som skriker åt sina barn. Men det blev ett lämpligt avbrott i den dåliga stämningen och till slut var vi på väg – man ba: whaaat? Redan?! Promenaden till förskolan gick rätt bra. Jag hade accepterat att jag skulle bli sen och vi pratade om hundar och hundbajs. En bra stämning började infinna sig. Bra, nu kan vi släppa klumpen i magen, tänkte jag. Men så skört det är, i det där läget. För när det skulle lämnas blev det snurrigt med bästis som kom samtidigt, men skulle gå en annan väg och med känslor på utsidan på alla så blev det ledsamt och rörigt … Jag hade INGEN kreativitet kvar, jag kom inte på någon kul att säga, ingen avledande replik, inget tröstande ord… Tur att pedagogerna är så proffsiga. Men nej, det kändes inte alls kul att gå ut från gården och sätta sig på bussen. Ibland har jag lätt att vara snäll mot mig själv i dessa stunder. Tänka att så här blir det, det är inte en katastrof, det kommer vara bättre i eftermiddag. Men idag var en sådan dag när jag tänker att jag är en dålig mamma, som alltid kommer vara dålig, som kommer ha ledsna barn. Forever. Känslan satt i länge. Som tur var kunde jag hämta lite tidigare än vanligt. På vägen till förskolan pratade jag med en fin vän. Jag berättade om morgonkaoset. Om hur vi har hamnat i situationer där hur jag än försöker lösa det så känns det som att någon hamnar i kläm. Hon sa då: “Du kanske inte kan få alla nöjda just i den situationen. Och så kanske det får vara.” Tänk va, hur någon kan säga något som ba: jaa, precis så kanske det är! Jag kanske inte kan få alla att bli glada samtidigt i det där ögonblicket! Plötsligt så kunde jag känna energi som kom tillbaka och klump i magen som försvann, och kreativiteten som återvände. Vilket gjorde att eftermiddagen och kvällen blev ganska mycket motsats till morgonen – skratt, kramar och inte ett enda bråk. Puh, det behövde vi alla tre.
