Jag fick flera frågor kring det här med att hantera sitt föräldraskap när man har en tuff period. Jag har tänkt en del på det där. Jag har ju verkligen haft svackor, varit HELT slut. Skillnaden på de svackor jag hade förr och nu är att jag, tror jag i alla fall, är medveten om dem när de är nu. Förut försökte jag ignorera dem. Jag tror att det handlade om att jag minsann skulle ”vara duktig och fixa det här”. Att erkänna att något är för mycket kan ju kännas som ett nederlag, vilket såklart är helt fel! Känns det som för mycket så ÄR det för mycket. Det spelar ingen roll om någon annan gör samma sak plus 40 saker till, man har sina egna gränser. Dessutom kan man ju inte mäta mängd av saker man gör, insatsen kan ju se helt olika ut. När jag var som allra tröttast, tror det var när Maja var ca 8 månader och Märta närmade sig två år, så körde jag på. I tystnad kändes det som? Jag sa ingenting till någon. Jag var alldeles för trött för att be om något och alldeles för trött för att förändra något. Det kräver att man orkar 1. Komma på ett alternativ 2. Eventuellt argumentera för det 3. Genomföra det 4. Orka misslyckas och hitta nya lösningar, om det inte går vägen. Det kan kännas som alldeles för mycket när man är FÖR trött. Ett oöverstigligt berg. Man är för trött för att förändra, men för knäckt för att inte göra något åt saken. Jag var BARA mamma, hela dagarna, hela nätterna. Mitt syre blev bloggen/illustrationerna. Det var BARA mitt. Mitt eget. Hemma bestämde jag till slut att vi varannan helg skulle ha två timmar som bara var ens egna. Det var tillräckligt för att känna en lättnad. Jag visste att på lördag skulle jag vara helt ensam i TVÅ timmar. Första gången gick jag på bio. Solen sken och det var vårvarmt. Jag gick in i mörkret och sjönk ner i en stol med en godispåse i knät. Och tankade intryck! Jag fick ta emot, inte bara ge! Därefter innebar nästan varje sådan ”egentid” två timmar på kafé, med block och penna eller dator. Två timmar är lång tid när all annan tid delas upp i minuter: byta blöja, leka, läsa bok, mata, mosa, klä på, klä av, byta om, byta blöja, torka, bada, leka … Två timmar av ”ingenting” var avgörande då. När jag började jobba så fick jag ju plötsligt en massa av det där, utan att behöva ”kräva det” och behovet av det egna kom liksom naturligt. Nu är det såklart tvärtom, att jag känner att jag har för lite tid med barnen. Men jag kan fortfarande bli helt slut. Speciellt när nätterna inte fungerar. Sömnbrist och stress är det sämsta för mig. Det blir en så himla dålig cirkel. För när jag blir trött blir jag orolig och får ångest och har inte heller något tålamod. Det är en dålig kombo. Nu för tiden försöker jag skita i att ”vara duktig” så mycket jag kan. Jag sänker kraven till botten. Jag lämnar disk, vi äter det snabbaste någonsin eller hämtmat. Jag sover så länge det är möjligt på morgonen. På helgerna delar vi upp morgnarna så att man tar en eller två timmar i taget, sedan sover vi tills vi inte vill sova mer. Jag försöker ställa in aktiviteter, även om det svider. Att ha noll på schemat hjälper. Och jag svarar på alla obesvarade mejl att jag det är lite för mycket just nu, men jag kommer att svara inom xx antal dagar. DET var svårt, för jag känner mig så DÅLIG. Vill alltid skicka ett till mejl: nej men nu känns det bra, nu kör vi! Får tvinga mig själv att inte göra det. Sedan är ju mitt bästa knep, om det är möjligt, att lägga sig klockan 22 och låta telefonen sova i ett annat rum. Någon frågade faktiskt hur det gick med det där, dessvärre har jag ett återfall för tillfället. Vilket är helt knasigt för jag mår så mycket bättre när vi sover åtskilda telefonen och jag. Målet är att hitta tillbaka till den mer sunda relation vi hade för några veckor sedan. Snart är jag där igen, som den sanna periodare jag är. Min sista grej för att få energi/ork är att blogga och teckna. NI ger mig den där energin IN som jag behöver. Har man inte en blogg så funkar det med telefonsamtal till en god vän eller släkting. Någon lite utanför men ändå nära. Som ni är. Som vänner är. Någon som kan lyssna och bara peppa, inte höja fingrar eller lägga skuld. Bara vara. I korta drag då, för den som är för trött för att läsa allt bluddrande ovan: Sänk kraven Hitta stunder som är BARA DINA (det räcker med en timme så har man fått andas, men är det kris försök få lång tid) Sov med telefon på annat håll Anpassa er för att göra livet enkelt (vi har till exempel nu superkonstig möblering i sovrummet och jag sover med båda barnen. Ja jag får panik och tänker att vår relation kommer bli förstörd FOREVER nu, men påminner mig om att ALLT ÄR PERIODER). Be om hjälp om ni kan Sov i skift hela dagen om det behövs för att bli utvilad Prata med vänner (eller skriv i PEPPANDE forum, grupper eller bloggar), leta upp peppen du saknar Kom ihåg att en ”dålig” period inte definierar ditt föräldraskap. Att du ens reflekterar över ditt föräldraskap och hur du ska vara en bra förälder betyder att du är grym! Man måste få ha svackor också, barn hajar det med. Jag brukar tänka att de, när de blir äldre, kommer att ha nytta av att ha sett alla dessa nyanser och att de är okej. Det ÄR okej att inte vara på topp hela tiden! Heja alla er tröttisar där ute i de snurrande ekorrhjulen! Heja oss!
