Onsdag betyder debattdag. Så vad ska vi babbla om idag? Jag har lyssnat på två böcker senaste tiden. ”Män visar kuken för mig” och ”Med uppenbar känsla för stil”. Kan rekommendera båda! De belyser mansnormen på lite olika sätt. En sak som satte sig när jag lyssnade på den senare av dem var det här med tystnaden. Hur män tenderar att liksom hamna längre och längre bort från relationer, hur de blir mer och mer ensamma ju äldre de blir. Kanske börjar det redan när de är små? Pojkar som inte lär sig att sätta ord på saker på samma sätt som flickor och hur det sedan liksom följer med en. Jag brukar säga det när jag känner mig som mest uppgiven över "heterorelationen", att hur ska någon som tränat på att sätta ord på allt som känns från att den var liten kunna kommunicera med någon som lärt sig att gömma och glömma allt som känns från att den var liten? Det är såklart att generalisera och överdriva, men det känns ändå som en liten nyckel till kommunikationsproblem. Av flera som jag pratat med angående parterapi så är det många gånger männen som är ovilliga, en av anledningarna är just att de känner sig underlägsna verbalt och säkert oroar sig för att hamna i ett ”två mot en”-läge. Nu tror och hoppas jag att terapeuter är proffsigare än så, men jag kan ändå förstå rädslan. Men vad händer då när en är ganska överlägsen verbalt på grund av livslång träning, just när det kommer till känslor och kärleksrelationer i alla fall? Jo då hamnar ju ansvaret där. Kvinnan blir ansvarig för relationen. Då är det upp till henne att flagga när det knakar i fogarna, när det känns lite som döläge eller när det är något som krisar. Det här med att kvinnor alltid ska bråka om saker, tjata och så vidare, har ju alldeles säkert sin grund där. Jo jag kan verkligen tjata och bråka om skitsaker som hade varit bättre att behålla i tysta rummet, men jag tror inte på att stänga in allt i det rummet. Någon gång blir rummet fullt och all skit rinner ut och vem ska då orka sortera och rangordna allt? Min poäng… Att man har olika förutsättningar att sätta ord på det man känner. Och att det blir ett problem. För kommunicera måste man! Att det bara blir på ett sätt eller att det bara vilar på en part att initiera samtal blir inte bra. Som sagt, generaliserande och kanske stundvis överdrivet men utifrån det kanske vi ändå kan diskutera? Vad gör kommunikationsglappet med relationen mellan man och kvinna? (bild jag gjort till Malin Haawinds bok Dra åt helvete – en bok om gräl)
