När Mattias åker bort så vill jag ju passa på att göra sånt jag kanske inte gör lika gärna när han är hemma. Breda ut sig i soffan? Nja... det gör jag nog ändå. Sova på diagonalen över hela sängen?? Eh jag sa att Mattias åkte bort inte Mattias OCH alla barn. Nej nej. Det jag gör är detta: Låter soporna stå vid dörren. Att slänga sopor är ju så extremt plågsamt att jag tror det borde avskaffas om man lusläste lite mänskliga rättigheter. Men då och då känner jag att det verkligen verkligen är min tur. Eller, som nu då, när jag är den enda som kan ta ut dem (har mutat barnen men inte ens det funkar längre pga att de insett hur fruktansvärt det är). Då unnar jag mig i alla fall den där pausen. Att de får stå där och vänta medan jag laddar upp till andra halvlek. Det går inte om Mattias inte är bortrest. Han har liksom någon hemlig kommunikation med sophinken och märker direkt om den tömts och liksom hamnar alltid i hallen exakt när jag försökt mig på en välbehövlig paus i den svåra uppgiften jag tagit mig an. Nej då dyker han upp och med irriterad suck går han ut med påsarna. Så bra! Kanske ni tänker nu. Men nej, för då har jag slösat en halvlek och förlorat matchen!! Det blir ändå jag som är på minuskontot! Jag måste med andra ord göra det alldeles för snart igen! Så nej. Är han i närheten måste jag ta hela utmaningen i ett svep. Men när han är borta... mmm då pausar jag. Och pausar. Och pausar. Tills det blir ofräscht och jag måste. Och barnen verkligen inte ens tänker göra det i utbyte mot glass (de vet att de kommer att få glass ändå - jag ör en värdelös mutare). Då gör jag det till slut. På temat saker som man kan skjuta upp i två hundra år kommer också denna: En plastlåda som Mattias placerade på mitt kontor, där även min garderob finns, efter att ha ställt frågan om jag hade kläder att lägga undan ett tag. Jag svarade: ja jag kan inte använda 90% av det som finns i garderoben så det vore en bra idé för att slippa leta nålar i höstack varje morgon. Nu firar lådan 2 veckor och den är tom, MEN jag har lagt lite kläder som jag KAN ha uppepå den. Så jag slipper i alla fall leta lika mycket! Här är en till sak: Mattias har alltså tvättat, vikt och lagt dessa kläder 1,5 meter från min garderob, på mitt skrivbord. Men jag har inte riktigt haft möjlighet att lägga in dem i garderoben. De firar bara några timmar, men jag hyser ingen stor förhoppning att de kommer att hitta hem snart. Troligast är att de joinar lite kompisar på den nya roliga plastlådan som är lite närmare än garderoben. Jisses. Tur att jag har så enoooormt många andra kvaliteter känner jag nu efter att ha skrivit ner denna bekännelse.
