Ja se det snöar, det var väl roligt hurra! Speciellt när man glömmer jackorna till barnen. Hur går det ens till? undrar kanske någon nu. Jo det går till som så att man har en bit till förskolan och åker bil. I bilen vill ingen ha jacka så man åker med bara fleece. Sedan är man två föräldrar som styr med allting eftersom det är enklast att alla åker tillsammans. När det finns två ansvariga kan saker lätt hamna mellan dem, och således bli kvar på krokar i hallen. MEN tack och lov kom trettiofyra gosedjur med i alla fall. Eftersom jag hoppar av i farten och inte lämnar så fick jag ett oerhört irriterat samtal 5 minuter efter att jag lämnat skutan: – Var är barnens jackor?! Inget hej, inget "attans VI glömde", bara en sur anklagelse. Som tur är var jag 1) på bra humör 2) förstående. Jag inbillar mig att jag hade varit mer "attans VI glömde" om jag hade lämnat, men det finns inga garantier. Det händer faktiskt, någongång vart tioende år ungefär, att jag är orättvist hård i tonen. Men det är ju ändå därför man har en partner, för att få ta ut oförtjänad skit på hen istället för på exempelvis barnen, kollegorna eller random människa på Pressbyrån. Jo det är därför. Så var så god, min sambos kollegor och annat folk i hans väg idag, jag tar detta! Jag är så storsint. Jag är så god.
