Egentligen började humöret, det nedåtgående, redan i morse. Det MÅSTE vara så att det smittar. Även om man bara kommit till den där känslan av oro eller irritation i magen, innan den ens blivit uppenbar och börjat sippra ut. Då smittar den. Som en förkylning. Innan man har chans att skydda omgivningen eller sig själv. Så på den vägen var det. Jag smittade mitt ena barn, hon smittade sin syrra och vägen till förskolan blev fylld av irritation och tårar. Eftersom jag redan var drabbad så var inte mina avledande, pedagogiska eller förstående beteenden så långvariga eller lyckade. Men det kändes ändå okej till slut. Hejdå, vi ses sen! När jag hämtade hade det varit svajigt under dagen, fick jag höra. Men stöddig som jag är tänkte jag, när hon sprang där nerför gatan och glatt klättrade i berg och bubblade loss, att nu är glädjen tillbaka – mamma är ju här. High five med mig själv. Dunk dunk i min rygg. Sån är jag, glädjemorsan! Jag var till och med en så bra/dålig (beroende på betraktare) mamma att jag kompenserade den tråkiga och inte så goda maten, med glass till efterrätt (eller huvudrätt beroende på hur man ser på de små tuggor som gick åt före). Men så kom det till ”mer glass”-situationen. Det är av den anledningen man ska börja smått vad gäller glassranson. Jag vet ju det. Men jag var ju så TRÖTT. Jag serverade glassportion 1 och 2 samtidigt, för att slippa gå en runda till ut till köket. Så ogenomtänkt. Genvägen blev senvägen. Förtrollningen bruten. Jag var inte den där supermorsan som kan hajfajva med sig själv. Jag var ju DUM. Dum som inte gav mer glass, dum som inte ville spela ett spel, dum som nästan vann ett annat spel, dum som inte orkade spela igen, dum som valde fel tv-program, dum som föreslog bok och säng, dum som existerade kan man säga, sammanfattningsvis. Och trots att jag visste att den här ilskna lilla personen är jättetrött så kunde jag inte INTE bli less, för jag var ju på exakt samma humör ( ja jag VET att jag är äldre, rätt mycket äldre också, men jag är ju människa också, om än gammal!). Det strålande föräldraexemplet när man jätteargt säger åt någon att inte vara så arg. Eller surt säger åt någon att sluta vara så sur. Varför har jag aldrig läst om det i böcker om hur man bäst uppfostrar sina barn? #momoftheyear Pappan kom hem. Barnet sa: BARA PAPPA, INTE MAMMA! från sin plats i soffan och somnade sedan på en sekund. Då var det dags för ”Alfonsläggningen”. Jag charmades till en extra lång genom kärleksförklaringar. Jag var hennes bästis! Senare avslöjades dock att ALLA var hennes bästis, vilket jag tyckte kunde ha varit lite tydligare från början faktiskt. Ännu senare, när jag började tröttna helt på diverse sysslor som behövde göras (hämta gosedjur, byta säng, ta på trosor, viska någonting, känna på lampan, kolla in skuggan, dra händerna längs med sängkanten och lyssna på ljudet) och sa att nu måste vi sova! Då kom det, efter tio sekunder blundande och en strimma hopp om att min rumpa skulle få byta golv mot soffa, en mjuk lite sorgsen stämma: – Förlåååt mamma… Alltså aj i hjärtat! Inte går en sådan replik att ignorera, inte ens med domnad högerskinka! – Förlåt för vad lilla hjärtat?? – Eh … eh … förlåt för att jag knuffade dig. Jaha, detta är YTTERLIGARE ett sätt att få vara vaken. Men asså, det är ju så kreativt att jag mest blir impad, och road, och lurad att prata mer. – Men älskling, du har ju inte knuffat mig. Jag ser hur hon tänker efter ordentligt, letar efter nya anledningar, mamma verkar ju nappa på det här ändå … – Eeeeh, förlåt för … för att jag var arg på dig förut, mamma… (Hundögon stirrar på mig, och tittar sedan ner sorgset, och trots att jag VET att det endast är för att få vara vaken några minuter till så smälter jag ju). – Åh hjärtat det gör inget, sånt händ… – DU SKA INTE LIGGA DÄR! GÅ BORT! (jag har under mina fina tröstande ord lagt ner mitt huvud bredvid hennes på kudden). Okej. Slut på myset. Samtalsämnet växlar och nu pratar vi plötsligt om mitt halsband och vad jag har i håret. Vad hände? Nyss höll hon ju på att somna?? Till slut kör jag sura mamman, och hon somnar. Och jag har dåligt samvete. Tänker på min ena supertrötta och jättearga gosefis. Tänker på ”du är min bästis mamma”. Känner mig inte alls som en bra bästis. Bara en tråkig och trött ”bästis”, inom citationstecken. Men imorrn. Då ska jag vara bästis, då ska jag vara THE BÄSTIS. #momoftheyear .
