Häromdagen gick vi till parken alla barn och jag. Det var syrlig stämning, som det kan bli när man ska komma utanför dörren. Och när jag som ett klassiskt och typiskt BRA sätt försöker informera om att vi faktiskt inte ska vara sura (då blir man ju automatiskt glad) och stämningen konstigt nog inte blev bättre, så kom naturen till vår räddning. Detta har ju nästan blivit en djurblogg (se upp Julia, jag är nu hotande konkurrent!!). För det som händer är att ett rådjur kommer galopperande ut ur skogsdungen, hoppar över bäcken och springer rätt nära oss upp i skogen bredvid. FILMA MAMMA FIIIILMA!!! skriker barnen och jag - som ALLTID har telefonen i hand pga man vet aldrig när ett kodakmoment (eller scrollmoment) ska komma - tyckte att det hade gått alldeles för fort och jag var för sen. Men så skriker barnen igen att den kommer tillbaka längre bort. Och jodå, den sprang ut ur skogen och jag drar upp kameran, snabb som en gnu och filmar! Filmar hur den springer genom lekplatsen medan barnen springer för att se den närmare. Och när Maja vänder sig om för att se om jag fångat det hela på film denna gång utbrister hon: – MEN MAMMA! NOU!!! Och jag vänder mig om och ser att vagnen med Nou i – som jag tyckte stod så plant – har glidit iväg och ner i ett dike. Nou sitter lugnt där och verkar oberörd och diket var inte så djupt men nej, kände mig ju inte som mom of the year då...
