Planen var att traska iväg i kvällssolen och handla några saker lite snabbt. Planen fick hastigt strykas och ersättas av ny plan. Detta av fullt rimlig anledning – misslyckat soffkuddsrutschkaneförsök. Märta kämpade sig totalt svettig, grät av förtvivlan över att hennes medarbetare inte förstod hennes direktiv, skrek över mammas totala oförmåga att begripa hur bygget skulle se ut och när hon – trots klåpare till kollegor – till slut fått allt på plats inser att resultatet inte alls motsvarar förväntningarna så vet inte besvikelsen några gränser. Varken i tårar eller volym. Mamma, som visserligen är en imbecill vad gäller ruschkanebygge, visar sig vara en idéspruta av rang och kommer med ett fantastiskt förslag att den missnöjda byggarbetaren nog skulle må bra av lite distans till allt och att en trip till det fantastiska stället Coop nog skulle göra susen. Ett förslag som antas direkt och råder bot på det inte helt muntra humöret. Dock tyckte byggkollegan att även hon varit utsatt för stress och press i bygget och även hon förtjänade en spännande resa mot mellanmjölk och kravmärkta bananer. Så lite andra förutsättningar än moderns ursprungliga plan, men visst. Vi kör. Efter många hårda, tuffa frågor och förhandlingar landade vi i att ta enkelvagn samt lämna ena halvan av snuttefiltar hemma. Vägen till butiken gick bra, förutom missödet då mamman inte förstod att hon skulle vänta när Märta "ritade" kryss med en pinne på varje gatsten, utan gick några steg till. Detta löste sig fort och efter 20 kryssade plattor var arbetet klart och vi kunde gå vidare. Vid mållinjen slog Maja i huvudet i en byggställning men det var också snabbt över eftersom mammas kramar var liiiite för långa. Inne i butiken så lyckades vi med nöd och näppe undvika att ett barn föll ner i den gigantiska lådan med färskpotatis, vi undvek "vem ska dra korgen"-konflikten genom att hitta ett ovärderligt samarbete där en puttar och en styr. Vi lyckades till och med charma en butiksarbetare och två andra kvällsshoppare. Och med "vi" kanske jag menar de mindre versionerna. Det är aldrig någon som charmas när jag stirrar ut hen och frågar "Va hetteruuuu?" och sedan berättar om mitt namn, mina syskons namn och hur gamla vi är. Så konstigt. Som om succén inte visste några gränser klarar vi diskussionen "Fål vi söööpa sån hääl?" (pekar på chokladbollar) "Nej." "Ååååh." utan vidare bråk, till och med ett litet leende. Här borde man ju inse att nu har vi snart haft så bra placering i stjärnorna att det måste brytas. Barnen hittar leksakshyllan och jag kan leta efter tvål helt i lugn och ro. Det gör inget att det verkar finnas tre olika placeringar för tvålar och duschkrämer och jag inte alls förstår systemet. Jag letar gärna några varv till. Leksakhyllan är ju runt hörnet så jag behöver bara räkna med att barnen sköter sig. Fridfullt! Sedan kommer ju stunden när man ska lämna leksakshyllan. Vi kör en lite mer hätsk diskussion: Får vi en barbie? – nej. Får vi en sådan här docka som vi har tre stycken av och som vi aldrig leker med? – nej. Får vi ett paket med typ 100 ringar – nej. Får vi INGENTING – nej, ni får önska er! "Då är du ond". Till slut går vi mot kassan och då vill båda sitta i vagnen. Jag påminner om förhandlingarna i hallen hemma och vad vi då kom fram till, men får inte alls den respons jag hoppats. Det spelar tydligen ingen roll vad som har sagts när man nu vill något annat. Okej, Märta får åka till kassorna, sedan får Maja tillbaka sin plats, deal? Det verkade så. Men vad man inte visste var att en upprördhet hade tagit fart i Maja och den tog sig nu i uttryck i en barbie. Ett krampaktigt grepp om en barbie. Och när det blir tydligt att det varken blir 5 sekunders extra vagnresa ELLER barbie så är det inte underligt att man måste slå sig ner bakom en hylla med festisar och typ aldrig komma fram. Jag provar lockande och hot, tar en paus och kollar telefonen för att samla energi och återkommer med en muta – glass! Den funkar! Snart har vi passerat kassan och är på väg hemåt. Märta mutar Maja med lån av prinsessklänning för att få vagnplats ett tag till - den godtas. Maja gillar visst det här med att springa och skruttar glatt gatan fram. Märta hejar på och säger att Maja är snabb och proffsig. Maja KÄNNER sig snabb och proffsig, så snabb och proffsig att hon glömmer att vi tränat på att "stopp!" betyder stanna. Och hon springer över vägen. En väldigt otrafikerad väg så jag blir inte så rädd för just händelsen men mer av glömskan. Försöker berätta för Maja att det inte är okej! Hon njuter fortfarande av sin mentala guldmedalj i gatulöpning och hör inte alls mammas ord. Mamma tar i lite till. Maja tvärvänder guldmedaljehumör till mycketarghumör. Dålig stil av mamma. Jag tar till pedagogiska sidan och talar om att jag inte säger detta för att vara dum, utan för att jag blir orolig. Märta fyller i: – Hon vill inte vara dum MAJA! Hon vill bara inte att du ska bli platt och inte finnas. Fööörstååår du?? Maja förstår INTE. – Ska vi träna stopp? säger mamman glatt. – Nej. Här följer varenda punkt på "En desperat förälders försök"-listan. Jag och Märta "går hem", jag blir arg, jag och Märta "gömmer oss", jag lockar, jag ber snällt, jag tar barn under armen (funkar inte så bra med tre kassar mat och en vagn). Till slut, när folk börjar undra varför det sitter en ensam treåring på trappen och det står en högröd mamma typ en mil bort, så tappar jag helt energin och ringer Mattias. Som inte svarar. Smider planer om hur sur jag ska vara när jag kommer hem. Då tycker Maja att vi varit för långt borta för länge och är sååå ledsen. Men hon rör på sig! Hon kommer mot oss! Vi möter upp och tröstar. Maja vill sitta i vagnen. "Ja det går bra!!" säger mamma. Det säger INTE Märta. Märta sitter bra där hon sitter, tycker hon. Mamman, som inser att det handlar om sekunder, erbjuder Märta ryggplats och det ger tack och lov rätt resultat – en mamma med vagn, tre kassar mat och en fyraåring hängande på ryggen. Lite svårt att andas och kanske inte den mest ergonomiska promenaden hemåt påbörjas. Efter typ hundra meter dyker han upp i gathörnet – pappan. Som förstått att det missade samtalet och hans egna två obesvarade inte kunde betyda mycket annat än "kom och möt oss för h-vete!!!". Klok som en bok. Han tas emot som att vi varit borta tre veckor, vilket det lite känns som och vi tar oss hem, hänger framför tv:n, ramlar av en toalett, tröstar, borstar tänder, läser bok och somnar. Tänk ändå, så spännande en helt vanlig söndagskväll kan bli. Planer för resten av kvällen:
