Ibland händer saker som är ljuvliga och de brukar jag alltid föreställa mig som minnen i guldram. I veckan började mina barn på dans. Märta går redan på fotboll och Maja har sagt bestämt nej till fotboll alla 10 ggr jag frågat. "Jag vill gå på dans". Så då fick det bli så. Det var en pytteliten grupp på prova-på-tillfället och föräldrar fick vänta i foajén. Men under uppvärmningen fick vi sitta med. Jag kan typ börja gråta när jag tänker på hur Maja såg ut då. Hon log från ena örat till andra, var lite nervös och fnissig, superkoncentrerad och alldeles lycklig. På kvällen när jag skulle sova såg jag bilden av lyckliga Maja och hela bröstkorgen fylldes av kärlek. Ni vet sådär så man nästa får lite svårt att andas för att man älskar så mycket. Ett typiskt minne i guldram. Nu ska jag åka och hämta hem samma barn som är lite för snorig för att hänga hos dagmamma. Hon får vara tecknarassistent istället.
