Jag fortsätter leverera som moder. Här är mina hetaste tips. Sov dåligt. Jättedåligt. Det gick ändå ganska okej först. Vi köpte glass - vad kan gå fel?? Åt den i lugn och ro. "Får vi gå till lekparken?" Grymma morsan ba: jaa, det gör vi! Glass och lekpark. Dolce vita. Ja tills någon kommer på att det är fel lekpark och vill gå till en annan. Istället för att då direkt avstyra frågar helt orutinerat, morsan om vilken lekpark. Jaha den. Ja fast nej, nu stannar vi här. Om ett frö redan planterats? Jepp. Om det växte väldigt högt och ljudligt? Jepp. Ena barnet var supernöjt! Ville gungas, jagas, ha hjälp att klättra. Mamma gjorde det med nöje! Nöje blandat med sammanbitna käkar eftersom soundtracket till eftermiddagen plötsligt blivit klassikern "tårar och tjat". Någon typ av remix, extra lång och hetsigt tempo... Och precis som med alla sådana slagdängor så tröttnar man ju lite tillslut. - Nej alltså nu går vi hem istället. Kom nu! Kort gnäll&gråtpaus: - Varför? - Eh för att det inte är så kul när du gråter och gnäller? - Varför? - Det blir lite jobbigt, och jag tror andra kanske störs också. - Varför? - Jamen för att det är jobbigt att lyssna på gnäll! - Varför? - Jamen.. Jamen... Ja du verkar ju ändå inte ha kul! - Varför? - Nej nu går vi!! Jättemycket tårar och högljutt gnäll. Och ett andra barn som inte brydde sig ett dugg om att syrran inte verkade überharmonisk och fortsatte leka trots mammas mellan-tänderna-väsande. Jag hade utan framgång hela två gånger svalt och mentalt räknat (jättefort) till tio och kommit med glada förslag. Kanske kändes de mest ironiska med tanke på stämningen? Det hade i alla fall inte någon effekt. Ja förutom att jag kände mig stött över otacksamheten inför mina ansträngningar. Jag märkte dock, under detta första flyktförsök från parken, en plötlig liiiiten skillnad i humör. En öppning! Och plötsligt kunde vi mötas. Kramas och bli sams. Stanna kvar och leka. Lite för lång lek och lite väl långsam promenad hem. Alla berg skulle klättras på och till slut bad mamman i total 4åring-style "snääääälla kan vi gååå heeeeeem nuuuu!??". Vilket barnen i sann föräldra-style ignorerade. Nyttigt rollskifte. Kanske. Väl hemma körde vi sedvanlig buffé. Ena barnet äter det som det andra dissar. Och vice versa. Mamma servar och fyller på så magar inte ska vara hungriga snart igen. Vilket de ändå alltid blir. Men skam den som ger sig. Så samtalar vi om dagen - som verkade ha dominerats av "inget", tätt följt av "inget" och efter det "tystnad". I övrigt verkar barnen nöjda med den till synes händelselösa dagen. Det finns sedan en stund efter mat och innan läggningsrejs som går under tema nedvarvning. Den ger samma känsla i kroppen som den där första klunken kaffe på morgonen. "Aaaaah!" Den innebär att trötta barn och trött mamma sitter framför något spännande tecknat program med smurfiga röster (en i trion tjuvkollar Instagram) och bara andas. Innan mamman joinar är det köksrejs och småplock och ja ni hajar. Och service - snuttefiltar ska levereras på stubinen! Men var är den ena? Så konstigt, jag hittar den inte. Inte alls. Verkligen ingenstans ... Ni vet den där stämningen som ändå gått från gnäll till rätt trevlig? Ja den ja, den sipprade långsamt iväg, liksom baklänges, bytte plats med gamle polaren Gnällstämning. Vi letade. Och letade. Jag ringde Mattias på jobbet - visste han var den var? Nej. Vi letade lite till. Mycket till. Jag smsade Mattias att den verkligen var borta. Det kändes ändå viktigt att förmedla hur livet här hemma var precis just då. Kanske skulle han köpa hem choklad? Och en weekend till New York? Som tröst. Snuttefilten dök upp! New York-weekend avbokades (antar jag) och NU skulle vi sitta ner! Andas! Jag är hungrig. Nej vi har redan ätit. Men jag är hungrig. Men nej, alltså du har redan ätit! Men jag är ju huuuungrig! Gaaaah okej!! Du kan få lite skinka! Okej! Sura morsan hämtar skinka. Och telefonen. Sätter sig ner i fåtöljen och bara AAAAAH! Hello Instagra... - Vatten!! - VAAAATTEN! Och här visar sömnbristen sitt finaste fejs. Morsan hoppar ur fåtöljen som hunnit bekanta sig med hennes stjärt i säkert 1,5 sekund: - DET HADE VARIT SKÖNT ATT FÅ SITTA NER I EEEEN SEEEEEKUND NÅÅÅGON GÅÅÅÅNG!!! Och så stormar proffsiga mamman ut i köket. Hör jag tårar? Jepp. Konstigt? Nej. Vattenglas fylls på. Serveras. - Förlåt hjärtat. Det var onödigt! Mamma är trött. Jomen sedan var det väl flera minuter fåtölj följt av pyjamasbrottning, tandborts-kull och kast med litet gosedjur. Tre stupade i säng, utan att ens orka läsa bok. Medan den ena noggrant bäddade ner gosedjuren, drog bort täcket och la på det igen, flyttade dem till andra sidan kudden, la på täcke igen, flyttade tillbaka dem till andra sidan, så somnade den andra. Och kort därefter mamman. Och efter det även gosedjurspysslaren. Tre utslagna vardagshjältar. När jag efter en timme vaknar och släpar mig upp så stannar jag till tittar på dem en lång stund. Ni vet. De där små, sovande, fridfulla och varma. Hjärtat svämmar över.
