Nu har vi kommit in i semesterrutin vilket betyder att jag ritar och lyssnar på bok och Mattias kollar serie. Vi sitter/ligger bredvid varandra i sängen och kan då och då kommentera saker till varandra. Inte för att den andre vet vad man pratar om (han om nåt i serien, jag nåt i boken) men när man kommenterar bok/film/serie så bryr man sig ju aldrig om hur det tas emot, det viktiga är ju att få säga saker. Mvh kommentatorn. Hur som helst. Jag lyssnade nu på Ninni Schulmans Bara du (vi hade den uppe för förslag på bokklubben bok nummer 2, tror jag?). Känslan genom hela boken är ju stigande stress och spänning. När jag hade 24 min kvar var alltså hela jag som en fiolsträng. Jag: - Hur länge till ska du kolla? Mattias: - 33 minuter kvar. Jag: - Åh bra, jag har 24 minuter kvar, då vågar jag lyssna klart! (OCH hinner borsta tänder och gå på toa innan han är klar). Vad händer? JA VAD HÄNDER?! Jo jag lyssnar vidare, precis som vi kommit överens om. Med ca 10 minuter kvar och pulsen uppe i typ miljon sneglar jag åt sidan och ser en sovande livspartner. Sovande!!! Avsnittet var inte slut men det är ju inte jättemycket tröst när jag plötsligt är den enda vakna. Jag var såklart ändå tvungen att lyssna klart, i hopp om liiite lugnare puls efter slutscen. Och sedan fick jag alltså göra hela tandborsteriet och allt utan vaket sällskap. OCH gå ner och hämta vatten. Ni vet när man rycker till pga ser sin egen spegling i mörkret i köksfönstret ... Så taskigt. Av Mattias alltså, inte min spegling.
