Jag lunchade med Knivis igår och vi kom att prata om PMS och hur den tar sig i uttryck. Vi kom fram till att PMS var så jäkla bra. Det är den perioden i månaden man inte tar någon skit, inte har en massa överseende med ditten och datten, då man kräver det man egentligen borde kräva alla dagar i månaden! Mm joo, det kan se lite olika ut det där PMSandet. Men jag har tänkt på det där ganska länge och jag vet att jag skrivit om det förut. Det här med att känslor är ”något dåligt”. Det kan ju vara jättejobbigt, det ÄR ofta jättejobbigt, att känna så himla mycket hela tiden. Men jobbigt behöver inte betyda dåligt. Jag vet att jag funderat på om jag skulle välja bort de här svarta hålen om jag kunde. Det kanske låter självklart att man skulle det, slippa känna allt det där jobbiga, men det kommer så mycket med de där perioderna. Är det arga perioder så kanske man tar upp saker man dragit sig för innan, man kanske inser att man varit arg och ledsen över något en tid och äntligen får man det sagt! Är det de deppiga perioderna så kanske man faktiskt behövde stanna upp och känna efter. Vad är det som värker? Varför? Kanske behöver man bara sätta på en gråtlåt och få ur sig en massa? Jag tror vi behöver dalarna. Verkligen! Det är så fult att vara känslig, att bli arg, gråta, skrika och ta en himla massa obekväm plats. Men varför då? Jag är övertygad om att det är vad som tar oss framåt. Också! Inte enbart förstås. Jag utvecklas för varje deppig eller ilsk period jag har. Min relation får sig en mangling och ut kommer man klokare. Kanske lite kantstött och ibland skärrad, men man har också landat i något djupare. Jag tror man behöver mentala kullerbyttor för att komma framåt. Annars kan man stå där och trampa i all munterhet en evighet. Så… Mer PMS till folket! Typ …?
