Okej, här kommer lite lösa tankar. Jag brukar vilja fundera på sådana här åsikts-inlägg länge, länge, länge innan de eventuellt kommer ut på bloggen. Men idag gör jag annorlunda. Det var vissa saker jag ville få ur mig, ofärdiga kanske, men vad fasen, vi diskuterar ju, eller hur? Vi kan väl fundera tillsammans? Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg där kvinnan i fråga sa att hon tog alla hämtningar och lämningar. Om pappan skulle bidra så var hon tvungen att BE om det och motivera varför. Hon var superirriterad på situationen och undrade lite hur hon hamnat där. Min första tanke är att det är sjukt modigt att skriva en sådan kommentar. Det är så lätt att framkalla antingen ”men du måste säga ifrån!”-kommentarer eller ”vad är det för idiot(pappan)”-kommentarer. Och jag känner själv att det skulle vara rätt jobbigt att ta den diskussionen. Därför tyckte jag att det var stort att hon skrev det. För jag tror nämligen det är rätt vanligt. Det här lasset som många kvinnor drar. Och nu då också skulden man ska känna för att man drar det. Hur orättvist?! ”Ååå tjejer, ni måste höja era röster för att höras”. Ja eller så kan MAN bara hålla klaffen och lyssna? Ska man verkligen behöva be om ett 50/50-tänk i relationen? Ska man behöva argumentera för det? Motivera det? Ska det inte bara komma av sig själv?? ”Du hämtade och lämnade en massa förra veckan, så den här veckan gör jag det, såklart”. Så.KLART. På pappret. Sedan hör man om de där undersökningarna som visar att alla upplever att de själva är den som gör mest. Ja då blir det såklart mer komplicerat. Om båda tycker de gör mest så finns det ju inte så mycket att bjussa på… Och problemet om man ska stolpa ner saker är allt det där som sker under ytan – det där roddandet/projektledandet. Som man dessutom ska skoja om, för att det kanske inte alltid blir helt balanserat. Jag generaliserar, jag vet det. För att visa min poäng. Men jag tror faktiskt inte att jag överdriver. Jag vet inte hur många kvinnor som jag hört säga att de tar nätter och/eller morgnar eftersom deras män behöver mer sömn/inte pallar med sömnbrist lika bra/behöver vara pigga om de ska jobba hela dagen (när man är föräldraledig). För kvinnor pallar med sömnbrist så bra eller?? Jo då, jag har också varit där. I allra högsta grad. Jag sitter INTE på höga feministiska hästar här inte. Jag har ställt upp vad gäller sömnen så mycket och länge att jag måste djupandas för att inte gå in i bitterläge igen när jag tänker på det. Jag försöker istället för bitterläget att lära mig av mitt käcka uppoffrande – att det aldrig lönar sig. Uppoffrandet glöms bort och belöningen kommer inte utan påpekande. Och som sagt, det är klart att det är svårt att GE, när man tycker att det redan ligger på 50/50. Men jag blir ledsen. Jag blir ledsen att det ska ligga på kvinnan så ofta. ”Men GÖR inte alla de där sakerna då!”, ”Men säg åt honom att han får ta lite nätter nu då!!”, ”Se till att du får lite tid själv nu!” och så vidare. Jo det är fint att ta makten i sina egna händer, att kräva det man har rätt till, att säga ifrån och stå upp för sig själv. Men vad fasen, kan det inte bara få komma gratis någon gång? Måste det vara en fajt? Kan man inte bara få bli erbjuden en jävla massa sovmorgnar för att man drar ett jävla lass hela veckorna? Utan att behöva be om det? Igen, jag VET att det är jämn balans i många familjer. Jag vet att vi har kommit rätt långt, med ganska jämnt delad vab och föräldraledighet och sköta om hemmet, kvinnor som gör karriär osv. Men jag tror det finns en tystnad också. För det är liksom inte ens BRA att vara den där klippan i familjen längre, nu ska man nämligen skämmas för det, för att man inte höjer rösten och säger ifrån. Lite som när folk säger att kvinnor har sämre lön för att de är dåliga på att argumentera för högre. Jisses vad otacksamt. Till alla er som drar det större lasset – fasen vad ni är BRA!!! Och gör ni det och svär inombords men inte orkar ta fajten – JAG FÖRSTÅR! Kom ihåg att ni inte ens borde behöva ta fajten! Till alla er som delar lika, som känner total jämställdhet – Fasen vad BRA! Härligt! Smitta av er!! Hur ser det ut hos er? Omkring er? Är alla härligt jämställda och allt är rättvist? Drar alla lika stora lass? Hur vet man egentligen att man gör mest? Och spelar det någon roll? Finns det sådana som gillar/på nåt sätt mår bra av att dra det större lasset? (Hjälp jag känner mig träffad av mig egen fråga –”duktig flicka-syndromet”). Berätta allt, please!
