Idag försökte jag sätta igång att jobba lite och samtidigt vara ensam hemma med barnen. Ja ni hajar ju att det gick stråååålande! Jag undrar om det är för att man är mer MED när man inte försöker göra nåt själv och därför hinner avstyra bråk i tid, utan att man ens reflekterar över det, eller om det är så att barnen bara inte pallar med mer semester ihop nu... Eller så är det så att det börjar med bråk och sedan sitter det i? Hur som helst så var detta en bråkig dag och jag kände mig dålig för jag var så sur och stressad. Och då fick jag ett sådant ångestpåslag inför hösten. Jag LÄNGTAR ju egentligen efter att få jobba – har så mycket roliga bilder att göra nu – och komma in i rutiner pga älskar rutiner! Men jag fick lätt panik när jag tänkte på stressen. Och så tänkte jag på denna vår när min man jobbat som en galning och jag dragit hemmalasset (och jobbat) och hur kämpigt det varit och hur himla SKÖNT det har varit denna semester när det inte varit stress och så mycket roddande ensam. Inser att det nog blev för jobbigt en lite för lång period i våras. Detta var liksom en jobbig dag och jag gick i taket. Ni vet, när man förbrukat en pott redan och inte hunnit skrapa ihop någon större mängd igen, då är det inte så långt till känslorna när situationer påminner en om hur det var. Så jag fick ett kvällsbryt och berättade om oron för Mattias och nu hoppas jag vi kan undvika att hamna där igen. Puh! Bild från en ostressig dag i somras när jag gick loss lite väl mycket på sandfigurer med ursäkten att jag skulle få barnen att komma igång med lek. Jag hade gjort jättebra munnar med korrekt antal tandrader (dvs två) men sedan lade barnen dit massor av tänder mellan. Helt fel! (men okej, det blev ju så mycket bättre figurer... men ändå. De sabbade mina munnar).
