Det sägs ju att man blir som sin mamma när man åldras, det sägs med fniss och lite som en ”oj oj oj” men jag skulle inte ha något emot det alls. Mamma är världens snällaste och den mest generösa jag vet. Jag funderade på våra likheter när jag gick och tänkte på det där med att bli lik sin mamma. Vi har en del likheter. Men en sak jag tänkte på är att jag inte är lika generös med utrymme och beröm. Mamma och pappa är så himla bra på att berömma varandra, tala om hur bra den andra är och hur tacksamma de är för varandra. Jag kallar dem därför för couple goals. Så pass mycket couple goals att jag tror det ibland ställer till det lite för mig själv i mina visioner om hur man BÖR vara som äkta makar. Tänker att jag vill att Mattias och jag ska vara likadana. Lika generösa med det där berömmet. Men jag inser att jag är för girig i det, i bekräftelsen och utrymmet. Jag tänker att jag nog inte skulle hylla Mattias på det sättet utan att flika in hur en del av hyllningarna ändå är tack vare mig - hahaha ödmjukt va? Nog om mig och mina mindre charmiga sidor. Mer om mamma och hennes charmiga sidor.Det är nåt speciellt med att själv bli mamma. Bilden av ens egen mamma får så många fler nyanser, det är så mycket man plötsligt förstår. Och så hamnar man ju på många sätt i samma roll, man möts på ett nytt sätt. Eller ja, så var det för mig i alla fall. Jag sa till Märta igår att allt det där du skäms ihjäl över kommer en dag kanske vara det du gillar mest! Hon trodde mig absolut inte! (Jag hade precis ropat ”är du okej?” till en pojke som ramlade - så pinsam!) Jag ser tillbaka på mammas alltid högsta applåder (som dessutom höll på längst, minst tre klapp efter alla tystnat), hur hon alltid skulle erbjuda skjuts till folk vi åkte förbi på byn (jag skämdes ihjäl) och hur hon alltid var så fransk i lilla Valdemarsvik. Jag älskar allt det extra mycket idag! Vilken grej att inte bara gå runt och vara eller bli som alla andra. Mamma min mamma. Goals att bli som du!
