För några dagar sedan reste jag mig från stolen på jobbet för att masa mig ut till kaffemaskinen. En fullt normal reflex gjorde att jag la mina händer på rumpan och kände något i ena bakfickan. Spännande. Detta är väl ett snorpapper kan jag tro. Jag hinner tänka att jeansen är nytvättade och pappret kommer att vara sådär smuligt och överallt som det blir när man tvättar papperslappar. Men det var ingen papperslapp. Det var en liten, skrynklig, randig strumpa. Och jag blev alldeles varm och hjärtat växte sådär som det gör ibland när man vågar tänka efter. Den där lilla foten som brukar fylla den där strumpan. Den där mjuka, runda, gosiga foten. Den foten älskar jag. Så in i bomben. Strumpan ligger kvar i min väska. Den kan ligga där tänker jag. Som typ en Prozac, fast i bomull, med blå ränder på.
