Kanske är det hormoner. Kanske är det den nya trenden att barnen ska vakna klocka 05.00, eller TIDIGARE, kanske är det trots, från mamman och barnen, kanske är det november. Kanske är det alltihop. Hur som helst så är det lite svajigt. Ni vet, sådan där period när man bara ser minus. Tusen plus, sedan ett minus som blir jättestort. Vad tröttsamt det är!! Och när jag går runt där och känner mig dålig, så plingar det till i mejlen. Det är en bloggläsare, Jenny, som skriver: [...] jag måste ändå få skriva: Jag älskar dig! Din totala begåvning att få ner tankarna om småbarnslivet på ett sätt som får mig att skratta och gråta och nicka igenkännande, VARJE GÅNG! Så tack, från botten av mitt hjärta för att du gör så jag kan skratta mitt i vab-kaos, vinter-påklädning och natt-gos med de små älskade barnen. (Har också två barn med 13mån mellanrum, födda dec 2011 och jan 2013.) Snälla fortsätt så länge du kan/orkar och jag sprider din blogg/insta så mycket jag kan [...] Alltså, jag började typ gråta. Det var PRECIS det jag behövde. Tack tack tack Jenny! Och tack alla ni som kommenterar så fint här på bloggen och Instagram! Det gör detta så hiiiimla roligt och värt alla svajningar. Som en liten present ger jag er denna. En så kallad skrattfest i tvättpåsen: [youtubeplay id="gmKxNZYZnfg" size="medium"]
