Jag tänker lite mer på kommentaren "varför ens skaffa barn om man inte vill vara med dem" som dyker upp i lite olika former här och var på sociala medier. Den är ju förskräcklig på så många sätt. Men idag tänkte jag på hur orättvis den är. Jag tror att alla gånger jag sett den har den handlat om bebistiden (eller bebis och syskon-tid). Och då tänker jag: ska ens föräldraroll helt dömas ut på grund av något man gör under bebistiden? Föräldraskapet sträcker sig förhoppningsvis väldigt många mer år än så.Jag tänker på det eftersom det slog mig i helgen, när jag åkte iväg, att jag inte längre känner ett behov av att "komma bort". Att träffa vänner, tanka energi, babbla, göra annat än "barngrejer", få intryck osv - ja! Ett stort behov! Men inte det här att komma ifrån. Förut kände jag så. Jag behövde komma ifrån. Andas. Göra något annat. Vad som helst egentligen. Gå på bio, ta en fika, handla mjölk. För jag behövde paus. (Joo jag kan känna det nu också, vissa stunder, men inte på samma sätt). Jag tror många behöver det under bebistiden. Den där livskullerbyttan som drabbar en. Den är ju liksom...hela tiden! Och man måste inte älska varenda minut med barnen för att älska sina barn. Jag åkte över hela Södermalm för att ha Märta på förskola så jag kunde vara hemma med Maja. Fyra dagar i veckan gick hon på förskola, och den där dagen vi var hemma allihop var utmanande, det vet jag. Fast jag inte ens minns hur det var. Jag kan komma på mig själv med att tänka: "men gud, varför satt jag på den där bussen FYRA gånger om dagen?! Varför var jag inte bara hemma med dem båda?" Men så tänker jag: antagligen för att det var just det som behövdes just då. Jag har svårt att minnas och föreställa mig hur intensivt det var, men jag litar på mig själv, att jag fattade de beslut som behövde fattas. Önskar man kunde känna så mer överlag, föräldrar emellan. Att man litar på att de som är i situationen faktiskt har bäst koll på vad som funkar för dem. Istället för att känna och dessutom SÄGA (skriva) att vissa minsann inte borde blivit föräldrar. Mysiga de var ändå, de där bussresorna...
