Jag skulle ju lägga upp veckans mat var det tänkt. Men så hade vi en "äta upp det vi har"-vecka och jag var SÅ oinspirerad att laga mat. Tänkte också, eftersom mina matambitioner kan verka rätt höga, säga att citronrisotton fortfarande inte blivit av, att barnen äter pasta och köttbullar varannan dag och att jag idag till exempel åt ris med broccoli och tonfisk toppat med chilibearnaise. Alltså JAG tyckte det var jättegott – men det blir ju onekligen lite knasiga kombinationer när det kommer till luncherna här hemma. Det måste gå snabbt och jag vill helst äta upp saker som kanske inte kommer användas annars. I går gjorde jag en jättegod tager-vad-man-haver-pasta. Med edamamebönor (surprise!), soltorkade tomater, lök, creme fraiche, buljong och så lite salladslök på toppen. Barnen åt amerikanska pannkakor och potatismos och ärtor. Man kan kalla kombinationen ... speciell! På tal om det. Jag blir alltid så kränkt om någon dissar min mat. Jag vet inte varför?? På mitt förra jobb kunde vissa skoja om att "man äter med ögonen" för att jag typ micrade och käkade ur matlådan och det kanske inte alltid såg så läckert ut. Då skrattade jag, men innerst inne blev jag orimligt sur. När jag var gravid med Märta så ropade Mattias en gång och frågade var kaviarn var. Jag svarade att den var slut och han blev chockad över att en tub kaviar hade försvunnit så fort. "Ja men jag äter ju banan och kaviar på mackan" svarade jag som en förklaring. Hans ansiktsuttryck talade om att han övervägde skilsmässa. Då blev jag också sårad. Vilket ni förstår eftersom jag minns detta så väl, 7 år senare. Nu vore det toppen om ni agerade hobbypsykologer här och talade om för mig vad det handlar om. Är det kopplingen "du är vad du äter"? Att om alla ger tumme upp till det man stoppar i sig så är man bra? Men en diss betyder att jag är en dålig människa? Ikväll ska vi i alla fall äta tacos. Lite chock för många då det inte är fredag. Men det är ändå ingen mat man blir dissad för. Ska nog käka en banan- och kaviarmacka som kvällsmål sedan, bara för att känna rockenrollen i mig.
