Stjärnorna måste stå preciiiis rätt om man ska få till en bild med hela familjen. För det första ska alla vara samlade. För det andra ska alla vara samlade och på bra (eller i alla fall okej) humör. När detta plötsligt sker ska det hända då man redan har telefonen i handen och kameraläge av en total slump redan redo. Telefonen ska då dessutom redan vara rensad och ha utrymme för en lång radda bilder. Om detta nästan ooooomöjliga förarbete går igenom så ska man på en mikrosekund få alla att titta in i kameran. Eller i alla fall inte vända bort hela huvudet. Därefter ska man utan att börja bråka backa det ena barnet som gärna vill se sitt egna fejs över hela skärmen. Så med ena armen lätt brottandes och andra fotograferandes ska man sedan få till ett leende och kanske känna sig lite nöjd med hur man ser ut. Detta är ju det mest utmanande av allt. Man ska få till ett ansikte som ser ut som en själv. Inte bara en stor haka, inte ett halvt öppet öga, inte ett hysteriskt leende, inte stirrögonen, inte det totalt uppenbara fejkleendet ... Detta ska man lyckas med INNAN telefonen beklagar att utrymmet är proppfullt. Nej nej, att ta bort ETT foto hjälper inte. Rensa ALLT. Nu har såklart barnen tröttnat för längesedan och kör näspet, tunguträckning, skriker BAJS och jag säger lite föööör många gånger: vänta vänta, bara EN TILL! Mattias tröttnar totalt och bryter upp. Och sedan är ögonblicket förbi. Ofta blir det ingen bild alls. Men som sagt, ibland står stjärnorna nästan helt rätt. Som idag. Alla kom med! Alla!! Efter dessa bilder försökte jag förgäves få alla att backa in i skuggan för minskad överexponering. Jag skapade gruppkramar och familjebrottning, men nope. Det blev inte mer. Till jul kanske vi får till nästa. Eller julen efter denna. Allt hänger på stjärnorna.
