Nu har jag haft min sista tid hos terapeuten. Så mycket bra jag bär med mig. Han frågade om jag trodde det var något som jag trodde jag skulle komma ihåg och om det var något jag skulle ha svårt att komma ihåg. – Jag kommer verkligen komma ihåg det här med att hjärnan tänker kortsiktigt! Att jag kommer att vilja kliva in och ta på mig saker som jag egentligen inte mår bra av, bara för att jag kommer att känna mig duktig. Att hjärnan talar om att den där snabba tillfredsställelsen är det jag ska köra på! Men att jag nu vet att jag ska stå fast vid det jag egentligen vet, att det kommer att leda till för mycket stress till slut, och att jag långsiktigt får belöning. Jag måste nog däremot påminna mig om att "stanna i obehaget". När jag inte är alla till lags till exempel, eller när jag måste ta en konflikt, eller vara "besvärligt" och så vidare. Jag får ju lusten att bara springa därifrån eller bara ge upp direkt. Då sa min terapeut att dessa stunder av obehag reagerar man på som något dåligt – som sagt, man vill springa därifrån. Men man kan programmera om hjärnan. Istället för att den ska tolka de där känslorna som "FARA! FLY!" så kan man träna på att tänka "ah den här känslan betyder utveckling". Alltså SÅ bra?! För så är det ju väldigt väldigt ofta. Att de där jobbiga situationerna leder till att man lärt sig något! Jag tyckte det var ett superbra sätt att tänka och tänkte att det kanske finns några fler därute som behöver lite omprogrammering! Embrejsa obehaget som man säger! Klassisk utvecklingsfas.
