Jag fick en kommentar på inlägget om PMS där personen poängterade att man måste få känna saker utan att det ska viftas bort som skämt eller som PMS. JÄTTEVIKTIG poäng! Jag ogillar skarpt "höhö hysteriska kvinnor med hormoner"-bilden. Att man inte ska känna eller vara så jävla känslig hela tiden. JO det ska man. Man ska vara känslig. Känna in. Känna efter. PMS eller inte! (Just det inlägget tänkte jag mest på projiceringen av mitt tjurande vilket jag själv tyckte var rätt komiskt, men vi kan ha fler tankar i huvudet, jag och ni som läser, det vet jag!) Problemet med det där med känslor är att det är utmattande när det blir en massa av dem. Jag hade en diskussion med en person på bloggen där jag blev kallad för vuxenmobbare och anklagad för att ha ett "vidrigt beteende". Jag KAN inte inte bli nedstämd då, jag ältar och ältar och kan inte släppa det. Ena stunden slår jag ifrån mig, andra undrar jag om jag har en konstig bild av mig själv som inte tycker jag är en vuxenmobbare utan ser mig som någon som försöker hålla god ton – tänk om jag har en helt felaktig bild av mig själv?! Samtidigt som detta mal i huvudet är det inte heller toppenstämning hemma. Det är stress, det är dålig kommunikation och det är irritation. "Vem gör mest?"-spelet sätter igång utan att någon nämner det. Då är det inte jättelätt att tänka att känslor är bra. Jag vet att det är bra. Hellre känna än inte. Men just nu är jag bara så trött. Jag önskar att jag kunde stänga av och pausa ett tag, känna en annan dag eller låta det blåsa över. Men det funkar inte. Man brukar raljera över dramaqueens (såklart är det alltid kvinnor och såklart är anledningarna till att de är upprörda inte anledning nog – suck), men det är ju skitjobbigt att vara en dramaqueen. Om jag nu som kännande person ska se mig som en sådan. Den sidan gör att jag i perioder som denna, när det liksom sörjar ihop sig, tänker JÄTTELÅNGT. Ska det vara såhär? Vi kan ju inte kommunicera överhuvudtaget! Såhär kan man inte leva ihop, det går inte!! ALLT ÄR VÄRDELÖST! Det blir som sagt dramatiskt. Och visst jag kan en vecka senare kanske fnissa åt de överdrivna reaktionerna och tankarna, men oavsett om det är PMS eller inte så känns de där känslorna. Hur brukar ni göra när ni fastnar i depp eller en dålig period hemma eller på jobb eller i andra relationer? Är det bara att bejaka känslorna så att de får hänga med och vara en del av många känslor, som man väl ska, eller köper ni en massa glass och kollar på en sorglig film eller kämpar ni stenhårt emot och segrar över deppen? Hur gör ni?
