Igår på babyshowern så pratade vi om tårtans stubbiga frissa och huruvida man skulle pynta snippan inför gyn (utan större allvar). En i sällskapet berättade att en bekant som var snippdoktor hade sagt att hon och alla andra gynekologer/barnmorskor hon kände inte reflekterade särskilt mycket över snipporna men däremot fötterna! Det kanske man inte tänker på i första hand, att fötterna ska vara lite fräscha... men å andra sidan har man ju så fullt upp att man kanske till och med glömmer att ha en lång tröja på sig och får traska fram i Kalle Anka-skrud mellan skynke och stol. Just det upphöjt till två hände mig i ungdomen. Det måste ha varit en av de första gyn-besöken, hade fått en svampinfektion megaversionen och fattade inte vad det var, stackars ungdoms-Louise. Väl på plats fick jag kliva in bakom skynket och skulle ta av mig undertill som de som vänligt ber en om. Jag tittade ner. Kort tröja. Och höga klackar. Vad gör väl klackar, tänker kanske ni, men återigen: detta var ungdomens år. Skorna var av nåt extremt plastigt och billigt material och fötterna där i var både strumplösa och svettiga. Plast och svett blir inte ljuvligt när man tar av. Jag fick PANIK och svettades ännu mer. - Måste jag ta av skorna? Pep jag bakom skynket. - Nej då. Puh! Lättnad! Tills skynke-till-stol-promenaden skulle äga rum. Jag gjorde alltså denna promenad med bar underkropp och höga plastiga klackar. Klättrade upp i stolen och placerade en klacksko med tillhörande svettig fot i varje fotstöd... som om det inte var jobbigt nog att bara vara där från början.
