Ni vet när man går en jättebackig väg i typ 26 graders värme, till bageriet tillsammans med två barn och kommer fram schwettig och matt och ber om två baguetter, en nutella-croissant och tre pain au chocolat och sedan plockar fram sin sedel ur fickan och ba: nähe det var inte euro det var en svensk sedel - med Ingemar Bergman - som man inte känt igen eftersom man aldrig har kontanter och därför trodde det var Euro men det var det alltså inte och svenska sedlar med Ingmar på går ju inte att betala med, ni vet? Och sedan ringer man hem för att be sin man komma med pengar och man ringer tvåtusensjuhundra gånger och när han till slut svarar inser man att han ändå inte kan komma eftersom nycklar krävs för att komma ut och de enda nycklar som finns har man med sig...? Ni vet när det händer? Och man måste gå tillbaka hela vägen igen utan baguetter, nutella-croissant och tre pain au chocolat? Då är det ju inte superkul. Vi som var så coola på vägen till bageriet Innan vi blivit varse om Ingmar i fickan En annan dag då jag hade riktiga euros med mig ... och åt upp halva baguetten på vägen hem.
