PMS:en började mullra idag. Lite extra mycket. Vid lunchen började Mattias prata om en ekonomi-grej och stressen spreds i min kropp. Jag var inte helt positiv till allt som sades om man säger så. Till slut efteer 40 varianter av "nej" och "vi får se" sa jag att det kanske ändå var bra att vi balanserade varandra på så sätt att han säger ja och jag säger nej. Det påståendet fick väl inte jättemycket medhåll och då blev jag givetvis sur. Ursäkta att man försöker se saker lite POSITIVT då!! Sedan poängterade jag att det faktiskt inte var så himla kul att behöva vara nej-sägaren och att vi kanske inte ens skulle prata om det här nu för jag har faktiskt jättemycket PMS. Och när det varit tyst alldeles för länge så poängterade jag att jag kanske är NEJ-sägare för att jag inte tycker vi behöver förändra så mycket, jag kanske faktiskt är NÖJD som vi har det! Men okej. Vi ska inte prata om detta nu. Fast det kändes ju också väldigt stressande att vi inte kan prata om viktiga saker?! DET måste vi ju prata om, vår oförmåga att prata!! NÄR ska vi prata om DET?? Ja men det tyckte Mattias kanske inte var en JÄTTEBRA idé att prata om nu när jag hade PMS. Nej okej, men NÄR ska vi prata om det då?! Det kommer ju liksom ALDRIG hända!!! Kontrade jag. Han föreslog nån gång 2035. Jag gick på promenad och andades långt ner i magen. Kom fram till att allt jag behöver är nog en kram. Hur svårt ska det vara liksom?!
