Vi har vabbat hela veckan utom måndag. Jag ser ibland framför mig hur vabbandet ska vara. Vi ska krypa upp i soffan och kolla på film. Äta glass. Sova. Bara vara. Det jag glömmer när jag föreställer mig det där är att vab är för att någon är SJUK. Och denne någon är mitt barn! Är hon så sjuk att vi bara ligger och kollar film så blir jag väldigt orolig. Feber är läskigt! Kan vara tecken på så mycket enligt Google... Är det inte så sjukt att oro finns så finns ju inte heller soffmyset. Då är det pysselinferno, rastlöshet, lek med dockor, rollekar och några halvdana försök till vobbande. När man gör planer för jobb och extraknäck så räknar man sällan in en veckas vab. Vilket betyder att jobbet tickar på, även om jag sitter hemma i soffan och käkar glass. Vilket betyder att jag inte sitter i soffan utan en meter bort vid datorn och försöker släcka bränder. Vilket betyder att jag inte är poppis hemma. Vilket betyder att mejlen inte blir så bra, inte tillräckligt många ... Men ändå, vilken WIN WIN – misslyckad på både hemmaplan och jobbmässigt. Då kan det ju bara bli bättre! Sista saken jag glömmer när jag föreställer mig soffhänget är pigga och friska syskon. Det är alltid en klurig bit om de ska få vara hemma eller dra till förskolan. Eller jag tycker det är klurigt, så länge det inte är magsjuka. Hur känner ni? Här fick syskonet gå två av tre (snart fyra) vab-dagar. Mest för att jag tänkte att den sjuka efter två dagars vila skulle orka ha en elvispliknande kamrat vid sin sida. Men det värsta är ändå oron. Jag blir lika förvånad över min ocoolhet varje gång. Kan man inte få ha en läkare i huset bredvid som kommer förbi var fjärde timme och kollar av och tar lite prover? Är det för mycket begärt?? Om man kunde vabba när man inte hade en massa jobb, när barnet inte var särskilt sjukt och alla var pigga och ostressade nog att bara ha det gött, ja då vore vab riktigt mysigt. Fast då kanske det kallas semester?
