Hade en liten diskussion i en grupp om det här med att många kända personer (och okända?) vill bevisa sitt kall. Ni vet: jag sjöng innan jag kunde prata/jag skrev berättelser när jag var 3/jag anordnade shower på mina föräldrars middagar... Jag har ju sett sådana svar en miljon gånger men funderade nu på det. Det var apropå någon som lagt alla sina pengar under studietiden på dyra designprylar istället för att gå på krogen. Och jag funderade på vad man vill säga med det där. Man vill ju visa "jag var gjord för detta!" Men kanske också, med tanke på det senare exemplet, att man är hängiven. Man lät inte öl och polare komma i vägen för ens intresse, som sedan blev karriär. Alltså: jag förtjänar min framgång. Kanske är det DÄR skon klämmer? Att folk kan ha en bild av kändisar som folk som haft tur? Typ du råkade födas med en svinbra röst och därför får du leva lyxlife medan den som har den framgången vet att hen slitit som ett djur. Jag har kämpat för detta sedan jag var 2,5 år!! Vad tror ni? Jag kom på mig själv med att tycka de där svaren är så töntiga och sedan minnas att jag fick på frågan "vad ska jag blogga om?" ett förslag som löd "hur lärde du dig att rita så bra?" Och jag då när jag började skriva inlägget i mitt huvud ba: jag har alltid ritat! Det har jag ju visserligen gjort mycket, ritat alltså. Men jag var liksom... hmm tänkte skriva "inte bra" men jo det var jag. Jag var bara inte trygg. Började bli lite, liiiite mer trygg för lite mer än 10 år sedan. Men när jag startade Hej hej vardag 2013 var jag inte supertrygg. Jag ville ha gott om tid på mig, en illus i veckan var planen och jag hade alltid några reserver på lager ifall... Jag hade tecknat ansikten 4ever men kroppar var inte något jag kände mig så bra på. Och jag insåg snabbt att kropparna behövdes för att teckna mina idéer. Så jag gjorde ganska stela kroppar (enligt mig själv) i flera år. Och tittade jättemycket på foton och tog kort på mig själv för att få rätt vinkel och proportioner. Efter att ha tecknat flera dagar i veckan i 6,5 år känner jag mig idag helt trygg. Det är så skön känsla! Jag gör det inte med alla typer av bilder, jag kan fortfarande bli nervös och få prestationsångest och inte bli nöjd med resultatet. Men med hejhej-bilderna känner jag mig nästan alltid lugn. Det är så roligt då! Att bara få sitta och låta bilderna liksom rinna ut ur handen! Aaaah jag älskar det!! Sedan halkade jag in lite på barnböcker och genast blev det läskigt igen. Jag var tillbaka på 2013-känslan. Jag kände mig trygg till en viss nivå, sedan svajade det. Jag är fortfarande inte helt i "rinna ut ur handen"-stadiet där men det går verkligen lättare! Jag gjorde bilder till Corona-boken för Apotek hjärtat och jag kände så stor skillnad från mina första barnböcker! Häftigt ändå, att få fortsätta utvecklas och utmanas. En sak som jag verkligen lärt mig, som underlättar så mycket, är att perfektion inte gör bilden bättre. Jo det måste finnas (i mina bilder) många "rätt" i form av perspektiv och proportioner till exempel, men att få allt helt korrekt gör bilden stel. Jag har nämligen gjort, när jag varit som mest osäker, väldigt korrekta bilder. Men försöker nu att inte haka upp mig på om en byrå är helt korrekt i förhållande till grejerna bredvid. Tex. Men där är det ju igen, tryggheten, den det handlar om. Att vara trygg nog att släppa vissa saker. Oj vad jag tyckte det var kul att skriva om detta då?? Kanske blir mest ett kul inlägg för mig själv men ni får stå ut med det! God natt och tack att ni läser min blogg! Bild från Corona-boken Här sitter jag och ritar (foto: världens bästa Anna!)
