Häromkvällen (ska det sitta ihop? Brukar sluta med att jag skriver nåt annat för jag blir osäker). Jag börjar om. Häromkvällen så skulle jag ta en dusch. Det händer då och då. Även när man jobbar hemifrån. När jag satte på duschen så flög någonting upp lite i luften nere på golvet där strålarna slog i golvet. Var det en liten flug- eller fjärilsaktig sak kanske? Jag tittade på den när den plötsligt sjönk och hamnade mitt i strålarna. Å nej stackars flugfjäril, tänkte jag. Ska jag hjälpa den på något sätt? Jag såg framför mig hur jag mina klumpiga fingrar skulle försöka dra den blöta flugfjärilen ur strålarna och lyckas mosa den på vägen (det kan ha hänt förr ...). Eller hur jag skulle dra i ena vingen för att få bort den och vingen såklart skulle lossna. Det kändes inte tipptopp. Jag kände dessutom en totalt ego-trötthet över tanken att böja mig ner med magen i vägen, alternativt sätta mig på huk och sedan behöva ställa mig upp. Jag inser att detta inte låter så schysst. Låta flugfjärilen dö för att jag inte pallade böja mig fram. Efter en massa dividerande om denna ypperligt viktiga sak kom jag fram till att den skulle dö oavsett min insats och att den lika gärna kunde dö så snabbt som möjligt - ligga kvar där den var. Det kändes dock lite hårt. Jag vacklade ska jag erkänna. Lilla flugfjärilen ... stackars. Vid något tillfälle där i duschen så kommer jag ändå närmare flugfjärilen och inser då att det inte är en flugfjäril - det är en dammtuss. Först blir jag väldigt lättad. Jag har inte låtit en varelse dö! Det var bara damm! Jag kan andas ut! Sedan blir jag skämmig över att jag lagt så mycket känslor på en dammtuss. Jag har liksom tyckt synd om och lite lidit över ... en samling damm. Ändå väldigt mycket känslor en helt vanlig kvällsdusch. Här är en annan typ av dusch. Stressduschen:
