Jag är sällan tjurig. Jag kan vara arg och jag kan få bryt, men sällan går jag runt och surar för saker. Men det händer. Dock har jag en bild av mig själv som en munter och enkel person som gärna ser till att stämningen här hemma är god! Det är inte en helt felaktig bild, men kanske inte alltid helt korrekt. Men om vi ska hårdra det hela så kanske jag är mer team GOD STÄMNING ÄR VIKTIGT än min man. Det gör att jag, de gånger jag verkligen inte är på gott humör, blir lite förvirrad. Om jag är sur, varför får jag då inte hjälp att ta mig ur detta? Varför tar ingen över ansvaret för GOD STÄMNING och ser till att det blir det? (svaret kan eventuellt vara "för att det är helt omöjligt eftersom du är sur beyond räddning" men det är icke bevisat). Surandet stegrar då ganska fort. Kan vara så att det läcker ut och liksom ligger som en tjock rök i hela hemmet. Det KAN vara så. Men jag är så tapper och gör att mina sysslor ändå, men ändå får jag inte tillräckligt med kärlek, uppskattning och tacksamhet. Nästa steg kommer därför helt naturligt: Varför är du så sur?! Säger inte min man. Utan JAG till min man. Hans humör är uppenbarligen INTE på topp (beror det på den tjocka sura röken i rummet? Det är icke bevisat). VARFÖR ÄR HAN SÅ SUR?! Herreguuuud detta surande! Jag blir tokig!!! Det allra vanligaste steget efter denna klassiska scen hemma hos oss inträffar någon/några dagar senare; jag kokar menskopp. Jag gjorde på detta tema en skiss som jag la på Instastories: Jag fick kommentarer som "jag med PMS" och "igenkänning" och också någon som under helgen hade vrålat att hennes man sög glädjen ur deras hem och på måndagen insett att hon hade PMS. Skrattade så sjukt mycket åt det! Det är INTE kul när man är mitt i det. Oavsett om det är PMS eller inte så är det äkta känslor (och eventuellt en jefla massa hormoner som dansar runt i rave-tempo) och det är JOBBIGT! Men i efterhand kan det vara lite kul. Och vet man om det i förväg kan det vara lite skönt att flagga för det: PMS-boll på inrullning, keep away!
