Läste på Peppes blogg om att hon inte är till någon nytta när det kommer till kriser eftersom hon fryser till is istället för att agera. Läskig situation men SÅ skönt att hon bjussar på denna info. Jag är nämligen likadan. Jag liksom stannar upp och stirrar. Man ba: hallå, jag ska ju bli lejonmamman som rusar fram och RÄDDAR barnen?! Det hjälper inte så värst om jag står till och bromsar inombords, eller vad jag nu pysslar med. En gång när Majsan satt i vagn fortfarande så gick vi från stranden hos mina föräldrar. På vägen är det ganska snårigt och buskigt och vid ett tillfälle hördes prassel inifrån buskarna. Jag blev väldigt nyfiken och lutade mig fram för att se vad som prasslade. Kunde inte se så jag gick in lite till och lutade mig ännu mer över. Då plötsligt flyger en fasan upp och ur buskarna med ett himla flaxande! GAAAAH! Vad gör mamman då? Jo hon släpper vagnen (med barn i) och hoppar iväg själv. #momoftheyear jag sa ju det. Typ ÄT UPP MIN UNGE MEN RÖR INTE MIG! Jag var så besviken på min reaktion eftersom jag haft en helt annan bild av mig själv. Jag är ju lite av en kontrollmänniska när det gäller barnen och tänker jag efter noga vill jag hämta hem dem från dagmamma eller barnvakt och alla andra som kan tänkas ha ansvaret för dem en stund. Inte för att de personerna inte klarar av det, de är ljuvliga hela bunten, men för att jag själv känner att jag vill ha all koll på att de inte skadar sig eller så. MEN där fick jag. Jag var minsann inte så himla lejonig mamma. Fasanen däremot, hon hade ju ungar där i busken upptäckte vi några dagar senare. Det var därför hon ville jaga bort mig. DÄR kan vi snacka bra mamma. Det var dagens bekännelse.
