Lördagsmorgonen skulle vi iväg på barnens danslek. Lite sent ute märker jag att nycklarna är borta. Jag letade och letade och leeeetade!!! Till slut grät Maja högt av tristess (och kanske en smocka från syrran?), Mattias var överdrivet arg, jag lite för irriterad och Märta ropade "dumma pappa!!" (Hon valde rätt sida i alla fall - yes!!). Vi gav oss iväg utan mina nycklar, med reservnyckel och en stor portion irritation parkerad i kroppen. Hängde på fik och i park med vänner, supertrevligt men oron över nycklarna fanns där hela tiden. En gång när jag bodde med vänner hade vi inbrott pga av en borttappad nyckel, så jag tänkte såklart att det var vad som skulle hända nu. Väl hemma lät jag vänner klara sig själva och röjde runt och letade. Gav upp till slut...Vi käkar lunch istället! Efter lunchen leker barnen och jag och min vän dricker kaffe. Lugnt och härligt. Jag lutar mig tillbaka. Känner nåt under rumpan. Något litet. En ärta? Drar fram en hel nyckelknippa - mina nycklar! Nej ingen prinsessa på ärten här inte! Ätit en hel lunch och druckit en halv kopp kaffe utan att märka att det låg ett knippe nycklar under stolsdynan (nej dynan var inte flera madrasser hög utan typ 2 mm tjock...). Så jäkla gött att inte vara prinsessan på ärten, då hade jag ju aldrig hittat dem!! Tänkte jag skriva. Men det är ju tvärtom kom jag på. Då hade jag ju hittat dem redan vid frukost, då de också låg och göttade sig under min stjärt utan att ge sig till känna. Lömska jävlar. Ja ja. Slutet gott, allting gott! Vi firade med ommöblering, dans och hopp tills sängbottnar knakade. Trodde för övrigt att jag tappat bort denna tjusiga brosch som jag fick i ett paket häromveckan. Taaaaack snälla Smyckorama! ❤️ Så fiiin! Det var så klart Mattias som städat bort den och sedan glömt bort det. Precis som jag misstänkte... Slutsats: det är aldrig mitt fel. Vad det än är. Någonsin. (På sin höjd kan min stjärt ha viss skuld, men jag tar inget som helst ansvar för vad den gör eller inte gör)
