Idag har det varit en dag med ganska högt tempo. Det VIKTIGASTE jag gjorde var att jag skrev på ett avtal gällande ett illustrationsjobb. (Yay!) Så kul med illusjobb, men kanske ÄNNU bättre att jag såg till att öppna kuvertet med avtalet. Ni vet, ett kuvert som legat lite för länga och ba: – ÖPPNA MIG, SKRIV PÅ, POSTA MIG!!! Och ja ba: – Jaaa jag skaaaa!! Sluta stirra på mig! Kuvertet ba: – Men HUR svårt kan det vara?! Jag ligger här, tydligt och synligt. Och när du öppnar är ALLT klart. En liten kråka och sedan lägga i REDAN FRANKERAT KUVERT!! Jag ba: – SLUTA TJATA!!! Och så vidare. Och då förstår ni alltså hur NÖJD jag var när jag imorse sprättade upp, sajnade och la i kuvert för att postas – allt i ett svep liksom! Jag ba: IN YOUR FACE KUVERTJÄVEL!! Lade kuvertet i väskan och drog in till stan. Sju timmar senare kom jag hem och där i min väska låg ... kuvertet! Är det separationsångest? En extremt väl dold separationsångest, så djupt begraven att det känns totalt orimligt? Eller kändes väskan för obekväm när jag lyfte ur kuvertet? För jo, det gjorde jag. En bit gick jag med det i handen, för att absolut inte missa en brevlådechans. Men sedan lade jag tillbaka det för att fort göra något annat. Och ja, sedan blev det kvar. Vad tror ni? Kan det hamna på lådan imorgon? Är det en typisk postartisdag imorgon? Är det DAGEN då det kommer att ske? Så spännande detta! Stay tuned!!!! När jag har postat kuvertet, när det nu kan tänkas bli av, så är detta nästa punkt på listan: betala den där räkningen som ligger på byrån. Fy fasen, att livet ska vara såhär svårt!!!!
