Jag kan bli rätt trött på den där oerhört dramatiska personen som bor inom mig. Det är bitvis ganska utmattande att exempelvis gå från kärleksfull relation till "DET HÄR KOMMER ALDRIG ATT FUNGERA!!" vid både större och mindre gräl. Obs! Jag säger aldrig de orden högt, eftersom jag är medveten om min inneboende dramaqueen och hur hon tenderar att inte riktigt mena saker i slutändan och backa bort rätt fort. Men jag KÄNNER ju likväl allt det där. Oavsett om det beror på personlighet, hormoner, sömnbrist eller stress. Känslorna känns ju ändå liksom. Ilskan, sorgen, uppgivenheten. Pratade med en kompis häromdagen som sa att hon precis fått ett bryt i hormonens namn. Men att det faktiskt sedan hade lett till ett bra och nödvändigt samtal. Och då slog det mig (igen?) hur många sådana samtal som hade uteblivit om min inre dramadrottning inte existerat. Så många nödvändiga och bra samtal som aldrig hade fått äga rum! Visst kan man önska att de hade fått finnas utan den ibland urflippade starten, men tja, kanske får det vara värt det? Det är ju inte alltid drama. Men nästan all drama landar TILL SLUT i något bra. Man har kommit ett steg närmare varandra, och framåt. Så fasen, jag gör som så ofta några dagar innan PMSen slår till - hyllar känslorna! Hurra för dem!!!
