Jag fick från Linda denna fråga/önskan på ett tidigare inlägg: Det finns tusen grejer jag skulle vilja att du skrev om, typ börja på förskola…får tårar i ögonen av att bara tänka tanken att min pyttepyttepyttebebis ska börja på förskola 😭 hur gör man för att inte bli en hysterisk skitjobbig förälder som campar utanför föris?!?!? Jag tänker att NI får bidra här. Mina barn är ju så gamla nu att jag eventuellt glömt bort allt. Jag vet att jag med första barnet – Märta – kände att det var väldigt skönt att hon fick gå på förskola. Hon var rastlös, glad och aktiv och förskolan passade henne jättebra. Men så hade jag ju också en bebis hemma då, så jag kanske tänkte mest: överlevnad! Och har glömt eventuella skav. Men jag tror det var enklare med henne. När nummer två – Maja – skulle börja kände jag att hon inte alls var på samma plats som Märta varit vid samma ålder. Jag var nervös och tyckte det kändes kämpigt att hon skulle börja på förskola redan. Men då började även Märta på ny förskola, för vi bytte i den vevan pga flytt. Och det visade sig vara kämpigare för henne att börja än för Maja så mitt fokus hamnade där väldigt mycket. Det andra flöt på liksom. Jag minns att det var lite jobbigt, men att det blev okej efter ett tag. Och de gånger jag hade den där klumpen som du Linda beskriver tror jag att jag är rätt bra på att trycka bort den. I alla fall nu när jag tänker tillbaka på det. Sedan tyckte ju jag att det var superskönt att börja jobba, få göra mitt, få prata med vuxna, dricka varmt kaffe osv. Det gjorde det hela lättare. På det inlägg då jag fick frågan hade Ulrika redan hunnit svara med ett fint svar som jag tar mig friheten att klistra in här: Hej! Jaa det är superjobbigt att lämna sina små! Det som hjälpte mig lite är att jag har varit ”på andra sidan” dvs en förskolepedagog som skolade in småttingar. Och några saker tog tröstade jag mig med när det var dags för mig att vara förälder och lämna. 1. Att pedagogerna eller någon annan förälder inte tycker att man är tokig för att man gråter när man lämnar, (dock lättare för barnet om man försöker låta bli att visa det) :) 2. Även om barnen är jätteledsna när man går, så går det förvånansvärt snabbt över, och om man är orolig så brukar man få lov att ringa och kolla hur det går. Förskolan tycker inte att man är galen. Även om inget kan trösta, så ville jag bara dela mig mig av några småsaker. Hoppas att allt går bra <3
