Alltså det här med att dagarna flyter ihop så mycket... Vi har ju levt lite den här stilen sedan 1 november när Mattias gick på föräldraledighet. Men en stor skillnad är ju att vi inte träffar andra så mycket, nästan inget alls. Förut var det dels så att jag kom iväg på möten och gjorde ärenden av olika slag. Ibland tog jag Nou och Mattias fixade något på egen hand. Nu är det extremt lite sådant. Vi kunde också planera helgen och hänget som skulle vara. Vi hade ju precis påbörjat vår grej att vi skulle bjuda in kompisar på fredagshäng efter jobb. Vi hann med två... Sedan kom det dära viruset som ni säkert hört om. Det är nåt med planerandet också... Att innan c-ordet så planerades det liksom lustfyllt, man öste på. Kan vi vara några fler, äta lite mer, hänga lite längre. Nu är det mer: borde vi? Hur löser vi det? Kan vi vara ute? Kan vi hålla lagom avstånd? Låter jag gnällig? Jag menar inte att gnälla. Det tjänar ju inget till. Jag känner mest att jag är i ett "gilla läget". Varför ska jag gnälla när det ändå inte går att lösa det jag önskar kunde lösas? Men det är det där med att gilla läge som känns så...trist? Liksom det bara är. Visst är det svårt när man bromsar planer och drömmar? Det är nog det jag fastnat i just nu. Jag vet inte hur jag ska se framåt när det kommer till privatlivet. Jobbet är ju ljuvligt på så sätt, eftersom det tack och lov rullar på, om än lite långsammare. Men där kan jag liksom planera projekt och tänka framåt. Jag kanske bara måste ställa om, som man så fint säger nu för ti'n, även privat. Börja planera och drömma fast lite anpassat. VILKET leder mig till frågan: HUR HÄNGER NI? Hur ses ni med vänner? Ses ni inte alls? Ses ni med samma personer? Ses ni som om det vore 2019? En klok vän sa att om man ändå nu inte ska få träffa sina päron och andra i riskgrupp så borde man ju kunna börja träffa vänner så smått nu. Typ ett kompishäng i veckan i alla fall? Så länge alla är symptomfria förstås. När jag tänker efter så hade vi ju häng i helgen – picknick med två andra familjer. Det var en dag med hällregn och det var svinkallt. Vi hade tak och brasa och varm choklad. Och vi frös. Och det var ljuvligt. ALLTSÅ en helt annan sak. Ni vet det där jag skrev om att ha svårt för förändringar ... BEVISET är ju att jag köpt en ny dator pga min alldeles snart kommer slockna för gott. Har fått way too många varningssignaler. Vet ni vad jag gör? Sitter kvar med gamla datorn!! Fast jag fått en ny!!! Jag vågar inte ens säga hur länge. Men i detta nu håller jag på att köra back up på gamla. Ska sedan flytta över bara det senaste till nya. Uj uj uj vad svårt det är. Men nu sker det. Okej helt ärligt har jag bett Mattias att ev vara med och hjälpa till. Ni vet, när man ba: "eller vänta...jag kanske ska göra det här en annan dag..." och då tänker jag att jag ska säga: "Kan du hjälpa mig att fixa prenumeration på Photoshop till nya datorn?" så gasas det liksom på när jag tappar energin. Jag KAN ju fixa prenumerationen själv, men att väl göra det, det är vad som är svårt. Det kommer vara uppdaterat och nytt. Usch. Ja ja. Jag får känna mig glad att 1) jag kan be nån gasa lite åt mig när jag tappar fart och 2) att jag gjorde förändringen innan gamla datorn kraschade (nu jinxar jag rejält, har ju inte bytt än!!). PRECIS när jag skrev detta dök nån skum varning upp. Gulp. Här är en annan sak som är lätt att skjuta på.
