Dagens fråga lyder såhär: Hönsmamma eller inte, för och nackdelar. Typ. Eller nåt liknande. Varför blir vissa hönsmammor och andra inte? Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det? Vad är rimligt beteende och när går det för långt? Går du för långt? Osv, du hajar. Jag trodde att jag skulle vara en cool mamma. Jag trodde det eftersom jag hade fem syskonbarn när jag blev mamma och tänkte att jag kan ju typ det här med att vara en moder. Jag är inte en cool mamma. Jag var ABSOLUT inte cool när jag blev mamma för första gången. Lite liiite coolare nu. Nu gråter jag inte av skräck när de ska bada. Och jag är inte jätterädd att de ska blåsa iväg. Jag tror att mycket av det man kallar "hönsmamma" har att göra med att man vill ha kontroll och att man känner ett enormt ansvar. Plötsligt har man chockats av att få något man älskar mer än man trodde var möjligt och så hänger hens liv på en själv. Man vill liksom inte sabba det. Jag fick efter ett tag börja tänka: kommer hon dö av det här? (typ sårig rumpa pga bajsat på natten utan att vi märkt – kan fortf känna smärtan i mig när jag upptäckte det). Svar: Nej hon kommer inte dö av det. Okej, då kan jag släppa lite av ångesten. Men som sagt, jag blev lite coolare och det berodde väl på trygghet som kom av erfarenhet. Att hänga med barnen så mycket som man gör leder ju till att man upptäcker att de klarar av saker. Men det är klart, när de slutar vara bebisar så börjar de ju snart kunna utsätta sig för saker som ÄR livsfarliga. Ibland kan jag tänka att vissa saker får de göra när jag inte är med. Typ springa på asfalt. Jag får PANIK när de springer på asfalt. Jag ropar typ alltid att de ska sakta ner, se upp så de inte snubblar, akta sig för gruset, inte krocka och så vidare. Hysteriskt vrål! Nu för tiden brukar jag säga att "ni får springa när mamma inte ser". För jag inser ju att de bör få springa. Mattias är ju i de allra flesta fall mer hönsmammig än jag och det har också gjort att jag fått tuffa till mig. Vi kan inte ha TVÅ hönspersoner, då kommer barnen aldrig lära sig att klättra på berg (eller springa på asfalt...). Nu tappade jag lite frågorna här på vägen. Men kortfattat: Varför blir vissa hönsmammor och andra inte? Jag tänker att det beror på ens egna föräldrar. Mina har varit ganska hönsiga, fast jag har alltid tänkt det mer som omtanke och orolighet än "hönsmamma". Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det? Se världens längsta svar i hela blogginlägget ovan. Vad är rimligt beteende och när går det för långt? Jag är inte rätt person av avgöra, såklart, så jag spånar lite löst bara. Jag tänker balans. Man måste ta hänsyn till sina egna känslor och även lyssna in en ev. partner. Och så får man väl träna upp sig om man känner att man begränsar barnen. Liksom vara med när de ska klättra upp på taket på lekstugan och se dem klara av det gång efter gång. KBT liksom. Rimligt beteende är väl det som begränsar livsfara tänker jag. Men det där verkar ju ibland också vara subjektivt. Typ "de kan ju falla konstigt om de hoppar i soffan och då kan de dö!" eller "statistiskt sätt kommer vi inte att krocka, vi kan skippa säkerhetsbälten". Att hönsmammeriet går för långt tror jag sällan sker. Eller alltså såhär: man kan inte ha koll på barnen 100%. De är på skola/förskola, hos mormor och morfar eller hos en kompis. De kommer att göra saker de inte får och sådant man skulle VRÅLA stopp åt om man såg dem. Så såvida man inte låser in barnen och virar in dem i bubbelplast varje dag så tänker jag att för barnens del kan det nog ändå inte bli för hönsigt. Ens egen oro däremot kan ju äta upp en ibland och då tror jag KBT är en bra grej. Går du för långt? Ja som sagt, asfalten. Det är ju inte rimligt att barnen inte ska få springa på asfalt. Det gör de vare sig jag vill eller inte. Jag går nog mest för långt i mitt huvud, det vill säga scenarier jag spelar upp eller bara känslan av att jag inte har dem under kontroll flera timmar om dygnet. Jag kan få panik och vilja åka och hämta hem dem från dagmamman och skolan. De dagarna kan jag ibland hämta lite tidigare. Men för det mesta är det jag själv som får leva med oron. Om jag skulle agera på min oro varje gång så skulle jag nog säga att jag gått för långt. Men jag tycker jag klarar mig hittills :) Men nu vill jag veta vad NI tycker!! Jag har ju bara spånat loss här, ge mig era tankar!
