För typ ett år sedan eller mer så var jag lite nervös...eller för-stressad kanske är bättre ordval, inför hämtning. Det var alltid typ BRYTLÄGE på barnen. Lagade mat med dem hängandes i benen och det var mycket tårar och en del slagsmål. Fast det har jag så klart glömt bort nu. Man gör ju det. Detta smarta minne som gör att jag om 20 år kan berätta för de unga, nyblivna föräldrarna hur mina barn alltid var så lugna och beskedliga. Men 20 år är en lång tid och innan dess skola jag påminnas. Idag var påminnelsedag. Det började såklart med det värdelösa beslutet "jag mååååste bara göra klart det här!" Och så blev jag väldans sen från jobbet. Och nej jag hann inte klart "det här" heller. Swishade mig fram med cykeln på enkelriktade gator - i fel riktning såklart, annars är det ju ingen sport - och sladdade in framför förskolan svettig och med ett mind inte riktigt i fullnes utan mer som en duracellkanin. Eller är det det som är fullness? Fulnes? Full-nes? Ful-ness? Hur som helst. Solen lyste och barnen var glada att jag äntligen behagat hämta dem. Glädjen varade ungefär 4,5 minut. Sedan började det klia på Märtas ben. Och det kliade fram till hon somnade i soffan efter oljigt bad och pasta-korv-isglass-mutgodis-framför-tv-middag. Typ. Vi konstaterade gemensamt att det inte kliat under dagen utan att det startade när mamma kom. Dock uppskattades inte mitt skämt om att hon kanske var allergisk mot mamma? Majsan körde någon typ av "idioten"-löpning hela hemvägen så jag hade koll på henne vid varje vändning i alla fall. Resterande löpsträckor försökte jag småjogga efter med den gråtande på ryggen/under armen/i famnen. Jag varvade mina irriterade suckar med väldigt pedagogiska frågor och mjuka tycka-synd-om-fraser. Det hjälpte det svajiga samvetet föga. När Märta under en stund i soffan ändå hade kli-paus passade Majsan på att ta över gråt-stafett-pinnen. Man hade tyckt det var så tomt de där minuterna utan ljudet av gnäll-gråt tror jag. Anledningen var lite nyupptäckt kli även på barn två, men också att mamma inte satte på tvn och matade med pasta samtidigt. Märta som var sååå över det där med att gnälla upplyste Majsan om att "mamma faktiskt inte har FYRA händer" och himlade med ögonen. Det var såklart, tillsammans med mammas ansträngda tonläge, bara FÖR mycket att ta in för en alldeles-strax-treåring. Men tv:n sattes till slut igång och gråten försvann till tonerna av Backyardigans. Tack och lov hanns det med pussar, kramar, skratt och gos också. Speciellt när vi samtalade om pruttar. När jag tänker efter så var det nog en ganska mysig hämtning. Kan inte minnas att det var särskilt jobbigt alls. Det där med "hell hour" fanns inte på min tid. Då var barnen o-kliiga och vid minsta gnäll sa man "bajskorv" och så skrattade vi alla tills vi fick magknip. Jo så var det. Jag minns det tydligt nu.
