Vad hände? Helgen bara försvann! Jag var på mvc i fredags och kom i vanligt ordning insladdande i sista stund. Kastade mig in på toa och upptäckte en miniblödning. Pratade med barnmorskan som till slut sa att det troligtvis är pga sammandragningar som jag haft ett tag. Liksom uppvärmning. Hon sa också att det KAN ju vara ett tecken på att något är på gång. Men också att det inte alls behöver vara så. Jag som liksom inte ens haft tanke på en förlossning förrän det är sommar – vilket känns extremt långt bort i denna kyla – blev både lite nervös och lite pepp! Mattias skulle bort lör-sön så jag tänkte att det vore ju allra bäst om jag inte födde då ... Men nu vet ni i alla fall varför jag i v.36 började fråga om tecken på förlossning. TACK FÖR ALLA ERA SVAR! Det är så kul att läsa! Under helgen var jag jättetrött, sovtrött. Sov både för- och eftermiddag på lördagen, haha, som en liten bebis. Och hade en del rejäla sammandragningar. Men det blev mycket lugnare på natten och sedan söndagen. Idag lämnade jag ett prov på MVC och hon frågade hur jag mådde och sa att hon varit in och kollat ifall det varit så att jag fött. Då kände jag mig lite mindre fjantig. Har känt mig lite som en lajvare av Peter och vargen denna helg. Sedan var jag på förlossningssamtal på Sös igen och den barnmorskan tittade på magen och sa att än finns det plats kvar där. (WHAT! tänkte jag) och när jag senare berättade om helgen så sa hon: jag tror du kommer föda ungefär kring beräknat datum. Så vi kan konstatera att ingen vet när bebisen kommer! Men att livmodern gymmar loss inför det som komma skall. Och hur som helst så börjar oron lägga sig. Jag fick kolla på förlossingsavdelningen idag och prata om hur de ska låta mig komma på koll om jag känner av något tidigt och vill veta om det är på gång. Så det känns skönt! Känner mig liksom inte orolig längre? Så tacksam för MVC och mödravården och att få bli tagen på allvar! Helgen i övrigt då? Jo men swooosh som sagt. Middag på fredagen, Märta hade både skoldag och kalas på lördagen, paket som handlades och helt urspårade matintag för jag är så disträ! Har både glömt att låsa en dag och glömt nycklarna i låset nästa. Men ja, våfflor och tårta till lunch låter väl bra? Detta känns som att det kan hända när som ... På söndagen gick vi och röstade. Märta konstaterade flera gånger att det inte alls var lång kö som jag hade sagt att det skulle vara. Båda barnen tyckte att jag skulle rösta på mig själv. Det var fint! Vi träffade ett grannpar som var och röstade tillsammans med ett av sina två barn. "Du tog med alla tre" konstaterade den ena. Och jag svarade: "Ja vi är alla tre." Och 10 minuter senare när jag låste upp bildörren kom jag på att han menat barnen och MAGEN. Herregud, som sagt, denna gravidhjärna!! Vi drog på teater på Drottningholms slott. Ena barnet tyckte det var toppen hela tiden, andra tröttnade lite mot slutet. Och sedan körde vi promenad i parken. Så vackert?? Och på bilderna hör man ju inte gnäll! Mors dag-fika med tårta igen hos svåger och svägerska och sedan svira om för Mammagalan! Jag mötte upp Mia innan och väl på plats sprang vi ihop med Fru vintage. Det var ju inte helt lätt att hitta kläder till en gala kan jag ju säga. Ville inte köpa nåt svindyrt, var ute i alldeles för sen tid för att köpa second hand tyvärr (min nya besatthet – handla på Tradera och Blocket...). Så det fick bli en HM-klänning. Smart att välja en med knappar...: "Tittut" Här är Hanna och Eva från Läkarmissionen. Som jag tycker om dessa människor! Och som jag tycker om Läkarmissionen. Att de är så nära de lokala organisationer som de stöttar, engagemanget, värmen! Egentligen är ju en Mammagala lite otippat för just Läkarmissionen – de brukar ju knata på utan att skrika högt liksom. Men jag tycker det känns bra att de får välförtjänt uppmärksamhet. Och nya månadsgivare! De har ju haft och har fortfarande många äldre som är månadsgivare och jag tror detta får fler unga att få upp ögonen för dem. Galan blev en gråtfest såklart. Här är min idol Denis Mukwege som berättade lite om sitt arbete och skickade en hälsning till Läkarmissionen, givare och blivande givare. Tänker på när Ewa berättade om hur han en gång när de träffades sagt att: Ewa, vet du, jag vet inte om jag orkar det här mer. Han var så nedslagen av att jobba med offer för sexuellt våld. Panzisjukhuset ville han skulle vara där för förlossningar – vilket det är! Men att de som är offer för sexuellt våld skulle minska och försvinna – vilket de tyvärr inte gör. År senare, kanske tio år, så fick han välförtjänt nobelpris. Ewa berättar om det för att man ska komma ihåg att precis alla kan känna den där hopplösheten. Att man inte orkar med alla hemskheter. Men att man sedan kan komma igen. Och kämpa vidare! Efter att ha hört på fruktansvärda vittnesmål från olika delar i världen och också fått se hoppet i att hjälpen och stödet finns så avslutades galan och jag skjutsade hem Mia för att sedan dra hem till mina sovande barn och min nästan sovande man. Fick tre rejäla sammandragningar på den korta vägen hem och tänkte att nu kanske det sätter igång. Det gjorde det inte! Alla ni som ger pengar till Läkarmissionen: tack! Ni är med och stöttar så många bra projekt och hjälper så många människor!
