Ett tag var jag för stressad. Ni vet sådär så det mal och mal och även när man ger sig själv paus så kan man ändå inte koppla bort. Så jag gjorde ett dag för dag-schema för hela maj. Varje dag några saker att göra och beta av. Vissa dagar tyngre, andra lättare. Som det hjälpte!! När jag blev uppstressad över en bild så tittade jag på schemat och ba: den ska jag göra på ons-fre, ingen idé att stressa över den nu. Vad jag INTE planerade in var VAB. Eller ja, nu blir det ju mer vobb än vab. Jag tycker det funkar helt okej. Nästan. Vi varvar mys med bryt och jag betar inte av allt. Det friska barnet går dessutom igenom någon skrikfas och utövade detta i köket förut när jag inte ville låna ut min telefon. "Du har en EGEN iPad, använd den" och sedan mer skrik då jag vägrade hämta iPaden eftersom jag stod och gjorde potatismos. Vad jag gjorde för att hantera detta extremt stressande megavrålande? Eh ...vrålade tillbaka? Kändes stabilt. Två personer, varav en VUXEN, står och skriker rakt ut i köket. Hoppas inte grannarna såg... hörde gjorde de väl garanterat. Men jag är också en såååå bra mamma som gjorde potatismos kl 10 och efteråt kom på att jag kunde ha passat på att göra lite extra så hade JAG fått äta lunch också. Men oh så osjälvisk är jag och tänker baaaara på mina barn. Såhär såg det ut när jag fick jobba en stund och barnen jobbade bredvid: Om man säger såhär: det är bara början. Min största noja och ett bevis att jag ÄR rätt ego är att jag ska bli sjuk själv. Visst, synd om sjuka barnet, men jag - jaaaag - har ett lopp i helgen. Som jag tränat inför rätt så (jätte-) flitigt sedan januari. Har sett så fram emot det (på ett kluvet sätt, pga det är trots allt ett lopp)! Jag FÅR inte bli sjuk! Så jag kör illgröna smoothies och ber till hälsogudarna. Håll tummar för mig, ok?
