Att vara högkänslig, vilket jag starkt misstänker att jag är, kan ju ibland vara lite jobbigt. Man suger in så mycket av allt runt omkring. Och jag har svårt att släppa det också. Men det finns en hel del fördelar. Jag lyssnade på avsnittet av Ångestpodden som handlade om högkänslighet. Där gästar Maggan Hägglund, som hellre benämner det som starkskörhet. Fint! Hon sa något som jag burit med mig sedan dess och troligtvis kommer bära med mig fåräver. Jag älskar när man hör/ser/läser något till synes litet, som förändrar i stort. Hon sa att när man är extra känslomässigt begåvad – som hon också kallar det, benämning som jag gillar skarpt – så märker man saker andra inte gör. Och eftersom andra inte märker det så kan man vara lite mer förlåtande mot omgivningen. Jag tror hon jämförde med någon som var väldigt musikalisk, som kan urskilja toner där någon annan bara hör ljud. Så när man blir anklagad för att vara överkänslig eller läsa in sådant som ”inte finns” så kanske det helt enkelt är så att det ”inte finns” för att den personen faktiskt inte kan uppfatta det. Jag känner mig sällan ”överkänslig” eller ”hysterisk” längre. Bara känslomässigt begåvad. Jag kan liksom landa i att jag troligtvis känner av en situation mer än den som tycker jag är överkänslig. Från "jobbigt överkänslig" till att ha en superpower! Fint sätt att se på det hela va? Och nu när jag är på andra sidan pms:en kan jag återigen säga: hurra för känslor! På tal om att känna av så VISSTE jag att Mattias var sur på mig idag och troligtvis inte ville leva med mig mer och skulle göra slut vilken sekund som helst och bli ihop med nån snärta som var roligare än jag (pff finns ju inte, men typ lika rolig då). Jag VISSTE det. Eh okej ja jag hade fel. Angående det mesta. Hans humör hade ingenting med mig att göra. Men det var inte på topp, aha jag hade RÄTT! MINSANN! Så extremt känslomässigt begåvad jag är alltså.
