Ho ho? Är det någon som hööööööör mig? Igår sa jag åt barnen att inte ta av skorna i lekparken. Det gjorde de ändå. Sedan sa jag NEJ INTE STRUMPORNA!! Strumporna åkte av. Jackorna också. Okej hoppa klart på studsmattan då. Sedan får ni ta på er direkt. Hopp hopp. Så nu får ni ta på kläderna. Det gjorde de. Inte. Ta påååååå kläderna nuuuu! Det gjorde de. Inte. SÅ! Nu tar ni på er kläderna!! Sa jag med arg stämma. Nu gjorde de det. Inte heller. Sedan fick jag bryt, samlade jag ihop alla kläder och sa (med väldigt hopbitna käkar) att nu åker jag hem!!! De vet att jag ljuger men inser ändå liiiite allvaret och ropar "okej vänta!!!" Men utbrottet har liksom redan börjat. JA MEN JAG HAR BETT ER SNÄLLT FYRAHUNDRA GÅNGER!!! VARFÖR BEHÖVER MAN ALLTID TJATA?!?!!!! Har hört att det är jäääättebra att martyra sig och använda uttryck som "alltid" eller "aldrig" om man vill vara en pedagogisk och lugn förälder. Om vi var ensamma i lekparken? Nej. Om jag har PMS? Ja. Borde inte barnen pms-anpassa sig? Typ: okej idag saknar mamma kreativitet i samtal helt och hållet, vi lyssnar direkt. Eller: okej mamma kommer gå från noll till hundra på en sekund, vi lyssnar direkt så slipper vi explosion. Det hade varit rimligt. Med vänlig hälsning Mom of the year Ps: behöver jag ens säga att läggningen gick åt skogen?
